Först tänker här meddelas att min efterlängtade tatuering nu är klar. Skönt att ha fått det gjort, och satan i gatan vad bra den blev. Nöjdare kan jag nog inte bli, och med tanke på att den läker galant så är det ju perfekt.

Cool, huh?

Ännu en helg har precis vandrat förbi oss, den var som alla andra helger fylld med äventyr och galenskap med vännerna. Idag är det Måndag, kylan utanför är bitande, men inne bakom mina persienner lever värmen. Kaffebryggaren puttrar, musiken spelas på hög volym, Srössel leker, det är nystädat, jag dansar. Jag tycker om värme.

Sommartankarna ligger inte långt borta när man försiktigt kikar ut i det snöiga mörkret...

Det finns ett par saker som jag tycker gör livet värt att leva, och sommaren har mycket med detta att göra.

Att skratta med vänner, dansa nerför gatorna med gitarren höjd mot solen, att sitta på en gräsmatta en kväll och skratta, dricka kall öl, grilla, känna solens strålar genom lövverken när de skiner mot ansiktet och vinden blåser stilla så man ryser i ryggraden. Det och mycket mer är sådana saker som får en att inse hur bra man har det.

Just nu finns det ingenting eller någon alls jag kan klaga på.. alla dagar glider behagligt förbi, jag gör det jag ska, alla människor är fantastiska och saker och ting fungerar korrekt. Visst kan vissa dagar vara ett pain in the ass med trötthet, dåligt humör, när man gömmer sig i en bubbla bortom verkligheten och stannar där, men det går över snabbt så det är lugnt. :)

Andra dagar kan jag vara otroligt filosofisk... sitta och stirra på någonting utanför fönstret som jag egentligen inte är medveten om att jag stirrar på, medans hjärnan filurar så det knakar. Thats me, men det trivs jag med.

Idag sitter jag och ler, Idag dricker jag kaffe, Idag är jag stolt över min tatuering, Idag ger jag fingret till vintern utanför... Idag, mina damer och herrar, är en bra dag!

Peace

Idag var en sådan där dag då jag reflekterade över varje rörelse där jag befann mig. Efter tråkiga möten och snöstorm på förmiddagen befann jag mig på Wayne’s coffee med Jimpa.
Full med koffein och pigga ögon stirrade jag mig omkring och fick lust att skriva av mig, för hand blev det så… Här kopierar jag helt enkelt över min text bara från papperet. Here goes:

100216. 12.00

”En kvinna sitter ett par bord bortanför mitt. Hon har en kopp som hon värmer händerna med. Kaffe. Det ser varmt och inbjudande ut med röken som sprider sig runt hennes ansikte. Håret har hon slarvigt satt upp i en knut i nacken, och hon blåser gång på gång bort luggen från ögonen, antagligen utan en tanke om att hon gör det.
Hon bär en grå kofta med stora svarta knappar, samt ett par svartbågade stora glasögon. En blommig scarf hänger runt halsen. Hon ser sådär… modernt gammal ut. Skön stil. Attityd.  Det drar till blickarna från många på fiket, även mina.

 
Kvinnan försöker småprata med väninnan mittemot.  Väninnan uppfattar att kvinnan säger någonting och hon ler, men med någonting irriterat i blicken.  Jag förstår varför. Ett litet barn med rufsigt hår sitter i hennes knä och vill ingenting annat än att ha sin mammas uppmärksamhet. Det är inte så svårt märker jag. Det är enkelt att kasta mat omkring sig. Sen börjar det gapas och skrikas… och mammans kaffe får stå kallt medans kvinnan mittemot njuter av sitt varma.

Stackars henne, tänker jag, fast… det är väl sådant man får ta om man skaffar barn.

Efter en stund vänder jag blicken åt ett annat håll. Min överdrivet stora kaffemugg på 80cl är nu påfylld för andra gången gillt och det är hetare än hetast, därför skriver jag ett par rader av funderingar tills det svalnat. Tur att jag inte har ungar, då hade kaffet blivit kallt. Och kallt kaffe kan man inte dricka, det får man bara fula grimaser av.

Klockan har precis slagit lunch och jag och Jimpa har fått en hel del sällskap. Jag tuggar lite på en bit av min muffin och tittar mig storögt omkring. Det är nu barnvagnar överallt, barn, mammor och pappor som köar för att köpa lunch, barnmatsburkar öppnas, munnar mättas, surr i hela lokalen. Panik och rusch.  Själv sitter jag ganska lugn mitt i kaoset och stirrar.
Det är nästan så att jag beundrar föräldrar. Att de orkar…

 
En skäggig man, också en pappa, med skånsk brytning sitter nu vid bordet bredvid. Han tuggar på en bit rödlök från sin tallrik och diskuterar med en kvinna mittemot om att han måste köpa en ny kamera. (Det är dåligt av mig att tjyvlyssna, jag vet, men jag är faktiskt bara människa.) Kvinnan lyssnar inte så noga, för hon har fullt upp med att försöka mata sitt barn, en liten glad filur som för tillfället skrattandes ignorerar sin mamma och istället drar i saker och intresserat studerar detaljerna i tapeten. Mamman suckar och mumlar någonting till mannen om ekonomi, då sitter mannen istället tyst och fortsätter tugga på sin rödlök.  Det måste vara svårt det där ibland… att hålla ihop allt.”

Det var de rader jag skrev på fiket innan dagens äventyr fortsatte och mitt kaffe var slut. Senare åt jag lunch på Maestro med ett gäng vänner. Det var gott, varmt och skönt eftersom snön yrde utanför och letade sig in i folks kläder. Jag tog bussen hem, där jag nu sitter och lyssnar på bra musik och är nöjd över dagen.
Ikväll bjuds det till middag hemma hos ett par vänner och det ska bli otroligt trevligt! Därför är det nu dags att ta en lång, varm dusch innan kvällen vaknar.
God fortsättning till er alla!  

Idag är det en sådan där udda Fredag då jag sitter och myser i min säng utan planer, idéer eller någonting alls. Jag är bara förkyld, iklädd min Hampatröja, och knarkar Fisherman's Friend.

Jag lyssnar på överdrivet hög musik, ler i min egna lilla bubbla, konverserar på msn, och täpper igen världens rynkiga nylle. Idag är det jag och ingen annan.

En sådan dag är det.

Jag mår faktiskt jävligt bra, det är positiva vibbar. Det kan vara för att det rykande kaffet bredvid mig sprider en otroligt njutningsfull lukt i rummet, eller att jag har två liter glass ståendes i min frys som ropar efter uppätning.
Det kommer att vara det mest onyttiga jag ätit sedan jag drog igång min nyttiga sida härom veckan. Men är man sjuk så är man. Har man en sågspånsfabrik i halsen så får man faktiskt äta glass och tycka lite synd om sig själv.

När det är sådana här ’dricka kaffe och tänka på allt’ – dagar kan alla funderingar i världen cirkulera omkring mig. Jag tycker om det. Jag brukar sitta och fundera ut olika teorier om livet och dess mysterier, jag brukar tänka så hjärnan knakar angående universum och dess mystiska evighet långt däruppe… och sedan stirra på mina egna händer när man inser hur liten man faktiskt är.

Sen kan man vandra vidare på denna evighetstanke.. att man faktiskt inte lever för evigt. Vi har alla bara en viss tid här på jorden, och man lär ta vara på den tiden med hela sin kraft, med hela sitt hjärta. När jag ser människor som vandrar på gatorna med ilska i blicken, hur de slänger glåpord på varandra, kritiserar varandras kläder, stilar, hudfärg.. så blir jag otroligt ledsen. Det finns viktigare saker i livet än att mobba varandra, vara elaka, jävlas, kriga… Tänk om man lämnar planeten med endast ondska som kometsvans. Usch!
nej, jag tror det är därför jag ler åt allt, är positiv till alla människor och allt som existerar.

Nej nu rann tankarna iväg igen, på tal om funderingar.

Men jag gillar att fundera.

Igår hade jag en riktigt bra dag, trots irriterad hals. Vädret var strålande, solen ritade vackra bilder i snön med sin värme, fåglarna kvittrade, himlen var blå… och jag blev sprallig av bara tanken att få bege mig ut och fotografera!

Jag betedde mig energiskt som en riktig fotograf ska göra, jag kröp efter backen i snön för att fånga rätt vinkar vid vattnet, jag jagade ankor för att få rätt färg på dem i solen, jag hoppade upp på bänkar, klättrade på tak och hängde mig över kanter för att få perfektion.

Skitig och varm kom jag hem några timmar senare, strålande glad med massor av bilder att visa för världen. Jag och min lyckobubbla.

Om två dagar är det alla hjärtans dag. Denna dag då alla ska visa sin kärlek till varandra extra mycket, denna dag då alla i panik köper blommor, vin, lagar middagar och ger varandra kort formade som hjärtan.
Jag har aldrig förstått mig på denna dag. Den är konstig, och är man tillsammans med någon så visar man väl sin kärlek till denne de resterande dagarna under året. Varför måste man visa den under en speciell dag för?
Kanske är jag lite avundsjuk för att detta alla hjärtans inte kommer bli som de föregångna. Kanske är jag lite avundsjuk på alla ihoptrasslade kärlekspar därute. Men thats just me. Jag är bara människa.

Nu ska jag dricka upp mitt (numer kalla) kaffe och sedan njuta av en skål med glass. Denna dag blir nog väldigt underbar trots allt. Jag, min bubbla, och min glass.

Jag återkommer.
Peace.

Så lyder mitt namn.

Melissa efter 'Lilla huset på prärien'..

Marie efter Mamma

och Elisabeth efter mormor, gammelmormor, farmor, faster och kusin Caroline.

Idag, denna snöiga vinterdag har jag levt i 22 äventyrliga år. Jag föddes på en Tisdag, och det snöade samma dag. idag är det Tisdag och snön faller tungt utanför. Det känns verkligen att det är min dag. Speciellt med tanke på alla gratulationer jag fått. jag tackar er alla djupt och innerligt! Ni är alla fantastiska!

Jag har inga planer denna dag mer än att sitta här och dricka mitt kaffe, lyssna på skön musik, se snön krama om vår värld utanför, och tänka tillbaka på de 21 år som precis passserat. Det har varit många fina år, många tråkiga år, många år av både hat och äventyr och kärlek, det beror helt på hur man ser det.
Men detta år är ett bra år. Jag mår bra. jag känner mig super!

Det har snart gått en månad sedan jag slutade röka och min kropp sprudlar av energi och glädje. Jag klarade det! Jag gjorde det! Jag ler varje kväll innan jag somnar... för tanken att ännu en dag avklarad utan cigg känns så underbart! Jag har även börjat träna om dagarna, för att tänka på annat samt få lite mer energi, bättre rygg osv. Det kan faktiskt inte bli bättre för tillfället! Melissa är lycklig.

Jag sitter nu denna eftermiddag och skrattar för mig själv, bläddrar igenom gamla fotografier, läser min babybok som jag hittade i ett skåp.. det står mycket sött och roligt där. Det finns en hel del bilder och urklipp och allt ni kan tänka er. Min underbara Mamma tänkte på allt när hon klistrade ihop den. Hon var en påhittig och underbar människa, älskade Mamma.

Det står på första sidan;
"Lilla Melissa, välkommen till världen. Du är söt som en docka med ditt svarta hår och dina stora blå ögon..."

Mitt hår förblev dock inte svart, och mina ögon ändrade konstigt nog sin färg lite skumt, jag har ett blått och ett grönt, men det syns oftast bara i rätt ljus. Stolt är jag dock. Man ska vara unik. Jag trivs med det.

Några sidor längre fram läser jag;
"Du är så go och glad och vilken charm!! Jag älskar dig min egen lilla flicka. kram Mamma"

jag älskar att veta att Mamma skrivit detta, det gör mig glad och lugn. Jag saknar Mamma sjukt mycket vissa dagar. Idag är en sådan dag. Då är det bra att man har en sådan här bok tillexempel.<3

Iallafall, jag ska inte berätta om hela min barndom, det kanske blir väldigt långt och tråkigt. En annan gång!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, och sedan äta en bulle jag fick av Jimpa.
tack än en gång alla för era gratulationer.

nedan; Ett par bilder jag tog igår.

/Melissa