Här hamnade jag igen, jag blir alltid sugen på att skriva ur mig saker och ting när mörkret faller på, när man sitter hemma i lägenheten med tända ljus, en kopp te och ett par tjocka raggsockor runt fötterna, när man sitter inomhus och värmer själen totalt.

Jag gillar hösten, det har jag alltid gjort. Visst är det någonting obehagligt med att cykla till jobbet halv sex på morgonen när dimman ligger på som i sin egna zombiefilm och skrämmer mig från vettet, men jag kan bortse från det om man ser på de fina sakerna hösten har att erbjuda.

Nog för att höstlöven sedan länge fallit från de nu nakna träden, och ersatt städernas grönska med någon slags grå mellanvärld innan snön kommer, men inte ska man bli nedstämd och bitter för det, som resten av Sverige. Det finns någonting positivt i allt.. som värmeljus. Värmeljus är bra. Speciellt sådana som luktar kaffe, eller vanilj. 

På tal om raggsockor, eller ja, nästan, på tal om stickade saker köpte jag mig en mycket stilig och färggrann stickad tröja nere på staden idag, den är så vacker så det gjorde hela min dag. Jag sitter i detta nu med den på mig och känner mig mysig. I öronen hörs de fina tonerna av Logh, och alla de fina låtar de skapat åt världen, jag har fastnat för dem igen, och igen. Death to my hometown är en låt utöver de vanliga, jag kan lyssna på den på repeat en hel dag om det vore så, för när det gäller riktigt bra musik spelar det ingen roll hur många varv de går runt, de fastnar i själen, och sitter där länge. Jag gillar den. Skarpt.

Idag hade jag linser på mig, hela dagen. Det kändes mystiskt till en början, men sedan gick jag runt i staden denna soliga och faktiskt skapligt varma vinterdagen med min snygga stickade tröja och ett par solglasögon tillsammans med rufsigt hår och mina väldigt röda skor. Jag är mycket nöjd över detta.

Att det är 1 Månad och 13 dagar kvar till paradiset gör inte saken värre heller... :)

Till nästa gång.

I vanlig ordning har jag en bortglömd blogg, någonting jag försöker återuppta iallafall ett par gånger per år, och någonting jag tjatar om vareviga gång jag hittar tillbaka till den.

Nu har det varit tystnad under hösten, men vad gör väl det, jag har förhoppningsvis mina trogna läsare kvar.

Fyra månader har passerat om jag förstått saken rätt, fyra månader under vilka det hänt en hel del saker medan livet och dagarna passerat genom höstmörkret och Örebro. 

Den största faktorn som fyller våra dagar i dagsläget är fortfarande och självklart vår resa till Asien. Faktum är att det enbart är 49 dagar kvar i skrivande stund.

Den konstanta pirrande känslan i magen som påminner om fjärilar i magen när man är nykär beskriver hur förväntansfulla vi är, både jag och min pojkvän,sambo,fästman,bästa vän och självsfrände.

Det barnsliga leendet som fyller våra mungipor när ämnet tas upp är obeskrivligt, snart lämnar vi en grå vintervärld för att istället fylla den med någonting helt annat..äventyr och oändliga möjligheter!
En helt ny värld att få ögonen att drunkna i.

Inför denna drömliknande händelse har vi förberett och planerat och tillbringat många kaffekoppar, minuter och sedlar, drömt oss bort till magisk musik och läst på om ställen, seder och språk, skrattat åt varandras Thaisvenska och köpt små pinaler som kan behövas, såsom en liten dator där jag kan lagra alla mina miljoner fotografier jag kommer att ta, en liten våg till våra väskor så att vi inte tar med oss för mycket saker, ett grenuttag så att man kan ladda saker och ting som måste tillföras lite el då och då.. med mera med mera. Vi klarar oss galant och vi ligger ett steg före, eller fem.

Det vikigaste är dock att vår lägenhet kommer att vara i säkra händer då vi via Blocket hittade en trevlig nyutbildad polis som under våren ska gå sin aspirantutbildning i lilla Lindesberg där ingenting händer utom små kriminella häftiga gäng som hänger utanför konsum. Han kommer att bo i och ta hand om vår älskade lägenhet tills dess att vi återvänder från paradiset. 

Jag har annars spenderat två veckor under hösten med att bli drabbad av den konstigaste sjukdomen jag någonsin hört talas om, någonting som kallas för kristallsjukan och låter som någonting som är taget direkt ur någon barntidning eller ur en påhittad fantasi.

Det fanns dock på riktigt och det fick jag reda på den dåliga vägen.

Tänk dig den situationen att du bara vaknar en dag och inte kan stå upprätt, att du inte är i ditt fulla sinnes bruk, att du inte kan se saker och ting tydligt och att du mår illa och håller på att falla omkull då du reser på dig, så hade jag min första dag och jag trodde på fullaste allvar att jag drabbats av cancer, en stor tumör i mitt huvud som skulle krossas vilken minut som helst.

Jag har anledning till att trippa på tå vid sådana situationer då jag vet att både Mormor, Farmor och Mamma haft cancer i olika delar av kroppen, och jag är den ENDA tjejen i min generation i min familj(!)

I vilket fall lugnade sig mina nerver då jag fick reda på att det 'bara' var kristallsjukan, och det innebar sjukskrivning i två veckor och diverse övningar där man såg ut som en idiot rent utav när man rullade omkring.

Det gick över som tur var och jag är nu återställd, förutom ett fåtal gånger då det kommer tillbaka, men då bara för en liten stund, för att jävlas.

Ni som inte vet vad detta fenomenet är eller innebär får använda er av vår älskade vän Google.

I Oktober lyckades jag få en helg ledig för att tillbringa med familjen, någonting jag längtat oerhört mycket till då det var längesedan jag träffade dem alla, och med betoning på ALLA. De flesta bor utspritt och har inte tid eller jobbar eller diverse, sådant där man måste göra när man är människa, men denna helg blev det kalas!

Efter jobbet på Fredagen hämtade min andra hälft upp mig i den röda raketen Atos (Hans föräldrars bil som man egentligen skäms som en apa i när man åker för att den är så liten och kommer enbart upp i 155 meter i timmen om man åker i NEDFÖRSBACKE och har medvind, men nog om det..) och så åkte vi vidare mot Falun!

Väl framme insåg vi att Dalarna hade snö och halka, men vi skrattade bara lite medlidande åt detta och hittade sedan till Pappas nya lägenhet i vilket han bor tillsammans med sin fru Jeanette, (som för övrigt är en fantastiskt fin människa) och där satt vi under kvällen och pratade minnen, skrattade och drack öl inne i värmen tillsammans.

Lördag morgon efter frukost var vi ner till det stora Falu centrum (Att jag aldrig förstod hur litet det var när jag bodde där?) för att köpa Kalle en slips till kvällen.

Jag hade förhoppningar att någon jag kände skulle finnas nere någonstans i staden eller att någon skulle skicka ett sms eller ringa mig då jag faktiskt annonserat ut på Facebook till alla mina gamla vänner att jag skulle befinna mig på hemmaplan, men det var utan resultat. Ingen hörde av sig (Förutom min kära vän Björn som nyligen flyttat tillbaka till Falun, och det var jättekul att få träffa honom igen), ingen ville ses, utan det var JAG som fick höra av mig till folk.

Det gör mig ledsen, på riktigt, Folk verkar inte vilja ses längre, eller så har jag varit borta från Falun så pass länge att folk glömt mig. Det har tyvärr varit så varenda gång jag hälsat på hemma sedan jag flyttade.
Då är det väl bra att jag nu bor i Örebro och lärt känna en hel bunt med ovärderligt underbara människor, nya bekantskaper och nya vänner som gör omgivningen så mycket finare. Förlåt min bitterhet, men man måste säga som man känner. Jag känner mig bortglömd i Falun, punkt slut.

Iallafall så hittade vi efter mycket letande en röd slips till min Herre, sedan begav vi oss till Borlänge för ett fint kalas för en fin liten tjej som också råkar vara min yngsta brorsdotter, Wilma. Ett helt år är hon nu, stora tjejen med världens stoltaste faster. Av oss fick hon en T-shirt med den fantastiskt fina Batmanloggan på, och en långärmad tröja med en smuf på, även ballonger med tryck som tog upp all hennes intresse för en stund till hennes Pappas förtvivlan då han tydligen ogillar ballonger, vilket var lite roligt, faktiskt ;)

Kalaset var oerhört trevligt och jag fick som sagt träffa de flesta ur familjen, nästan alla mina bröder med respektive, samt alla mina tre brorsdöttrar samt katter och en väldigt vacker fin hundtjej vid namn Mozilla.

Tyvärr var min äldsta bror inte med vid detta tillfälle då han valt att kliva undan från sin familj och inte ha någon kontakt med någon av oss. Jag tänker inte gå vidare in på det då ni som vet om detta redan vet fakta.

Hur som helst är det otroligt tråkigt att det blivit som det blivit.

Tack för ett fint kalas, underbara familj!

Lördag kväll tillbringades först tillsammans med Pappa och Jeanette där vi gjorde ett misslyckat försök till att basta, samt äta middag på restaurang Hong Kong, sedan tillsammans med ett par vänner jag lyckades få tag på, och vi hamnade slutligen på Etage bland alla människor som nu tagit över staden vi en gång ägde, bland alla artonåringar som nu skapat helt egna vanor och intriger i lilla Falun, och vi virrade omkring bland lamporna och glittret på dansgolvet och snurrade tillsammans i farten när vi dansade till musik bland människor vi inte känner, sedan gick vi hand i hand hemåt vid kvällens slut, och jag tror våra huvuden snurrade mer än den mest karuslliga karusellen när vi kastade oss på sängen hemma hos Pappa senare på natten.

Söndagen bestod av Marty McFly och Tillbaka till framtiden, självklart alla tre filmerna, självklart utan paus. Söndagen innebar också en hel del chips samt Coca-Cola, räddningen vid bakistillfällen. Sedan reste vi hemåt till örebro igen och åkte ensamma i den lilla röda bilen genom vägarna som nästan var helt tomma på trafik. Vi somnade gott den natten efter en mycket trevlig helg!

Halloween har just passerat, en högtid jag värderar mycket högt, en högtid där jag avundas USA för deras kreativitet och hur de gör Halloween till någonting så stort och viktigt. Sverige kommer nog aldrig göra detta så stort som USA gör, men jag gör så gott jag kan personligen, hur som helst.

I år ville jag inte som alla andra år vara monster med någon illaluktande plastmask, zombie med trasiga kläder och fejkblod, häxa med sned vårtnäsa eller mumie inlindad i budgettoalettpapper, utan jag ville vara någonting betydelsefullt, och vad är inte mer betydelsefullt för mig än mitt älskade Ac/Dc? Det var en självklarhet att Angus Young var rätt. Rätt blev det och att få vara Angus Young för en kväll var enastående. Folk på stan kände igen kläderna, skrev och tjoade och hejade och skrattade, och jag var rakryggad och stolt kvällen igenom. Dock var det aningen kallt att vandra i vinternatten iklädd kortshorts och tennisskor och en för stor gubbkeps. Nog var det värt det alltid?

Orkar ni läsa mer? Jag har så mycket att berätta!

Det har även varit en helg där en personalfest nalkades. Vi körde Oktobertema med middag, öl, sällskap, skratt, krogen mm. Jag måste medge att kvällen var otroligt trevlig, vi fick återse kollegor som slutat, och även tacka av de som slutar nu innan jul, bland annat Lisa, en tjej på jobbet som har sin sista dag nu på Lördag, hon flyttar vidare upp till Ö-vik med sin kille och med en liten bebis i magen. Lycka till med allt i framtiden, Lisa. Du är en lysande människa!

På tal om ingenting egentligen så jag har i skrivande stund linser i ögonen. Jaha..kanske ni tänker nu, men faktum är så har jag inte haft linser på över sju år, men jag har bestämt mig för att ha det under de tre månaderna vi kommer att spendera i paradiset, så att även jag kan bära solglasögon med stolthet utan att gå in i saker för att jag inte kan se.

I förrgår var jag in själv på Specsavers för att linsträna eller hur man uttrycker sig, men jag måste erkänna att det gick åt helvete. Efter 45 minuters misslyckande att sätta in de där förbannade linserna blev jag så arg och upprörd att jag lämnade butiken och gick hem.

Jag brukar vara en mycket tålig människa i alla lägen, men någon knäppte till där.

Iallafall så återvände jag idag och jag hade Kalle med mig.

Denna gång lyckades jag, så nu sitter jag här framför skärmen med två plastbitar i ögonen och försöker vänja mig. det känns konstigt och världen är helt annorlunda, men det är en vanesak som allt annat i livet.

Jag måste dock göra någonting åt de där ringarna under ögonen som efter 20 år av konstant bärande av glasögon satt sina spår.

Jag ska ge mig nu med detta inlägg som blev minst två meter längre än vad tanken var vid första början. jag hoppas att ni orkat läsa! Jag skall återgå till att drömma mig bort från den mörka vintern utanför fönstret, tända ett ljus eller två och dricka en kopp kaffe med näsan i en bok.

Till nästa gång.

/M

Det närmar sig kvällning denna vackra sommarMåndag.

Dagen har varit lång men effektiv och den började som så många andra av mina mornar redan klockan fem. Ibland är det så tungt att behöva resa sig ur sängen vid den tidpunkten, men jag vet att om jag bara sträcker lite på mig och tar mig ut i den friska morgonluften, har jag hela dagen framför mig utan att behöva sova bort den.(Efter arbetspasset då, såklart)

Den där känslan dock när alla vägar är tomma, någon enstaka människa står och gäspar i sina morgontofflor när deras hundar lekfullt  springer omkring och glömmer bort att göra sina morgonbestyr för att det finns så mycket annat intressant att nosa på,

när någon kommer släpandes på en reklamvagn och yrvaket delar ut blad efter blad som retar gallfeber på folk som inte ens vill ha reklam,

när lastbilarna lämnar bröd på kajerna utanför butikerna som några timmar senare stolt kan sälja dagsfärskt bröd,

när jag ensam cyklar mitt på vägen när solen går upp och när jag har världen för mig själv ett tag,

det gör det hela så värt det, att gå upp redan klockan fem.

Det är bara då man kan få den känslan.

Bara två timmar senare har det hektiska redan dragit igång, bilmotorer låter, stressade människor påväg till jobbet, spiller kaffe i knät för att de inte ser de lika stressade cyklisterna som snabbt tar sig över vägarna för att hinna i tid, en yrvaken värld helt enkelt, den farligaste av världar.

Men jag, jag kan cykla mitt i vägen med morgonsolen i mitt ansikte och veja för gatubrunnar och måsar som tömmer soptunnor på innehåll, och njuta av varenda en av de kilometer jag har till jobbet.

Och det är faktiskt inte så dumt på jobbet heller, jag trivs med mitt jobb, med mina kollegor, det är absolut inget sådant där jobb man drar sig för att gå till, snarare tvärtom. Varje dag erbjuder någonting nytt, och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

För ett par dagar sedan fick jag en kram av en kund för att jag var så trevligt bemötande och erbjöd bra service. Det är bland annat sådant som gör att jag med glädje går dit igen nästa dag. Varje möjlighet att få någon att le och att bli sedd är en underbar möjlighet!

Det är snart dags att sova, och imorgon väntar en tidig morgon, och ännu ett tillfälle att få tillbringa en stund helt ensam med världen.

Må gott!

Melissa

Tiden rinner iväg, mina vänner! 6 Månader, 3 Dagar, 23 Timmar, 6 Minuter och 55 Sekunder kvar i detta nu.
Nej, jag kommer inte att hålla på såhär under varje inlägg, då kommer ni väl att slå mig i huvudet med första bästa objekt ni har i närheten, eller bara ignorera min blogg. Det är dock väldigt svårt att hålla det stora flinet i schack när man ser tiden rinna åt rätt håll varje dag. Men jag vet att jag är ganska underlig egentligen, så ni får ta mig för den jag är.

Annars? Jag har kort hår igen, senaste jag hade det var runt sju år sedan, och det var väl lite smått misslyckat, då jag såg ut som jag vet inte vad. Jag tycker att jag bär frisyren bättre idag, mitt ansikte har trots allt blivit mer kvinnligt och smalt än sist, då var ansiktet mer runt än smalt. Jag vågade och jag gjorde det, och nu är det spretigt, kort, svart och så gömmer det sig lite gult i mitten. Helt överkomligt! Man lär ju våga göra knäppa saker, även om de kanske misslyckas. Man lär sig ingenting om man inte vågar ta chanser.

Jag måste fixa till mitt nyduschade kalufs snart dock, innan jag trampar till jobbet på min ypperligt snygga blå cykel. Jag har precis stått i duschen och druckit kaffe (you heard me), sjungit och dansat till Maroon 5, och flummat runt så schampoot yrde. Vem orkar vara som alla andra? Man kan till och med få ett vanligt duschtillfälle att bli tusen gånger roligare än vad det egentligen är. Sen att jag lyssnade till Maroon 5 är ett mysterium, det är faktiskt inte alls min musikstil, men jag såg på Spotify's 'What's new' att de släppt en ny skiva, så jag ryckte på axlarna och drog igång albumet innan jag skuttade iväg, och det var inte alls dumt.. inte alls! Tummen upp!

Ingenting slår gamla hederliga underbara tokfantastiska Ac/Dc dock, aldrig i hela helvetet ;)

Nej nu tänkte jag dra igång hårtorken istället, stå och dansa och skrika med den som ett fån innan jobbet.

Nästa helg väntar Powermeet och umgänge med våra kära vänner Peter och Riitta!

Fint som fan!

Hej!

Jag ska åka till Thailand.

Det må just nu vara 6 Månader, 7 dagar, 17 timmar, 34 minuter och 25 sekunder till avgång,

men med den längtan jag har långt nere i maggropen och med frestelsen om en ny värld med nya synvinklar, med den kan jag klara av det utan att hänga med hakan i golvhöjd, eller tjura och svära över den tråkigt uttråkande svenskheten.

Tiden går väl ganska fort egentligen, tiden springer iväg i det verkliga livet,

när man bara gör sina vanliga saker i sitt vanliga liv,

när man inte vågar förändra någonting.

Jag kanske inte vågar förändra allt för många saker, jag är nog lika rädd som alla andra,

att saker och ting ska gå fel.

Men jag kan förändra mig själv och vad jag vill göra med mitt liv.

Vill jag sitta här hemma framför datorn, på tegelgatan, i Örebro, i lilla Sverige, och bara drömma? Absolut inte. Jag vill uppleva, inte.. Googla. 

Detta är en bra start. En väldigt bra start måste jag medge. Det är ingen vanlig semester detta,

det är inte två veckor till ett trist resort mitt i Phuket där det kryllar av svettigt tjocka turister där alla badar i samma pool fast havet ligger runt hörnet, det är ingen sådan där kort resa där man åker bort för att läsa sina böcker på en strandstol istället för att se allt vad landet har att ge - som vi ska, Kalle och jag.

Den 3 Januari lämnar vi Svensk mark, och 28 Mars åker vi tillbaka (hemska dag) men vi får en upptäcktsfärd på hela tre månader! Vi ska göra ALLT, och faktum är så har jag redan en 'Thailandjournal' hemma, med kartor, intressanta ställen bortom turistvärlden där man kan besöka och se saker man bara kunnat drömma om, en massa texter med lexikon, information om diverse scams man kan undvika och liknande.. det finns det mesta i min lilla bok. Den ska jag sitta och fylla i med information till den dagen vi åker, och sedan hålla den hårt under hela resan.

Jag är nog en sådan där person som egentligen inte ska bo här i Sverige. Jag känner det i hela kroppen och jag kan inte förklara det, det är en känsla bara.

Jag har aldrig varit särskilt svensk heller i mitt beteende,

I guess.. Jag älskar att resa, jag älskar att åka ifrån Sverige, och min dröm i många år har varit att flytta härifrån och aldrig flytta tillbaka.

Varje gång jag besökt ett nytt land fylls jag av någon slags inre lycka jag aldrig annars har, och varje gång jag åker tillbaka kan jag sitta nedstämd och deprimerad i veckor innan jag automatiskt återgått till det vardagliga livet här hemma.

Jag vill bara.. så mycket! Jag vill se världen, resa omkring, möta nya människor och kulturer, upptäcka språk och nya världar och alla hemligheter som finns i städer och skogar. Jag vill syna igenom allt vad vår planet har att erbjuda, känna dess närvaro, klättra högt, trekka, rida på elefanter, ta mig fram i djungeln, även hjälpa till att få fattiga byar på fötter, se sådana ställen andra människor blundar för, hjälpa till, öppna ögonen, SE! 

Ingenting är omöjligt, säger man ju, och det ska jag ha i bakhuvudet genom hela livet.

Men jag börjar med Thailand, vem vet vad som väntar efteråt?

Jag tänker ta vara på livet.

Jag har träffat en ny vän, faktum är så träffade jag henne redan för flera år sedan, men bara online så jag hade ingen aning om vem som gömde sig på andra sidan skärmen.

I helgen träffades vi äntligen, hon har ju flyttat sådär nära så att om man flyttade på ett par hus skulle jag se hennes fönster. Så man kan vinka och sådär.

Det visade sig att hon var great, fröken Anna.
Nya vänskaper är alltid uppskattat, och jag ser fram emot denna!

Idag var jag och Anna nere på stan och invaderade Fikafabriken (Örebros bästa café) för att dricka kaffe och snacka skit, och efter att ha blivit inlärd om det där Instagram som alla tjatar om är jag nu fast, bara sådär. Poff sa det. Det är skitintressant måste jag säga! Vi får se hur besatt jag blir, om det är en periodsak, eller en permanent galenskap.

Jag sprang runt för mig själv nere på stan efter att fröken åkt till jobbet. Det regnade, haglade om vartannat, sedan sken solen lite emellanåt, sedan öppnade sig ett skyfall och folk sprang åt alla håll. Jag stod mitt i vimlet under mitt paraply och skrattade åt människor, jag tog kort på dem också. De betedde sig lite som måsar.. ja, precis som måsar.

Människan är en rolig varelse.

Om två timmar är det dags att tvätta, ingenting jag gladeligen ser fram emot, men efter att ha spillt läsk på lakanet, och har brist på strumpor kanske det är dags. det är bara att bita ihop och ta tag i det, det finns trots allt värre saker att göra.. få sprutor till exempel. Jag ryser lite vid bara tanken.

Annars njuter jag av min lediga dag, är på löjligt bra humör, och är taggad för gymmet ikväll.

Ha det kalas!

/M

(Nedan; InstagramMANIA!)

Ibland inser man hur fort och konstigt tiden egentligen går, hur en dag för ett år sedan känns som igår och hur en dag förra veckan känns som ett halvår sedan, hur händelser och minnen i tiden stannar eller försvinner på olika sätt.

I Augusti är det två år sedan jag flyttade till Örebro, två hela år! Fantastiskt fort har det gått. :)

För tre år sedan satt jag hemma i Bojsenburg med min katt, arbetslös och bytte plats på natt och dag med datorn i knät.

För fyra år sedan blandade vi groggar och festade loss konstant nere på stranden, jag pluggade på Högskolan och livet var inte längre bort än näsan räckte.

För fem år sedan kom jag hem från Miami, pluggade på folkhögskola och var inte alls säker på mitt liv och vad det skulle ha att erbjuda..

Men här är jag nu, i en ny stad, lycklig, kär, rak i ryggen med planer, framtid, insikt och ett arbete.

Det trodde man aldrig, iallafall inte jag.

------------------------------------------------

Jag har försökt att återuppta en vana jag hade under min uppväxt innan datorerna tog över världen, innan år 1999 förvandlades till år 2000 och inget skulle bli som det har varit; att läsa.

När jag var liten var jag i princip en ensamvarg, jag hade alltid en väska full med böcker på min rygg, och jag kunde plöja igenom bok efter bok, minst en om dagen, jag var fångad i fantasier och drömmar och jag kunde ligga under täcket med ficklampa och läsa hela nätterna.
Att läsa och skriva var någonting jag snabbt lärde mig.

Jag var inte den mest populära i klassen, men jag brydde mig inte, för jag hade mina böcker istället, och jag trivdes med det.

Sedan försvann det där, sakta men säkert.
Jag växte upp, umgicks med människor istället för böcker, träffade vänner och pojkar, och slutligen kom datorerna in i bilden. Vad skulle man med böcker till?

Nu sitter jag här alltså,

Jag har sjuttioelva påbörjade böcker men ingen blir avslutad, jag försöker iallafall.

Det är trots allt någonting mysigt med att ligga i sängen på kvällen med en kopp te på pallen,

och försvinna in i böckerna en stund.

Jag måste bli bättre på det, men i lagom dos, såklart.

-------------------------------------------------

Våren har äntligen kommit, April retas och skojar vilt med sina väderomslag, kastar regn och sol vartannat och ibland skjuter han hagel på våra fönster, men vi kan allt se under dimman hur knopparna börjat brista ut både här och där.

Kvällarna är ljusare, mänskligheten blomstrar och trädens svarta konturer har börjat lägga på sig sin vikt i grönska och fågelbon.

Det är helt fantastiskt vad glad man kan bli av lite vårvindar.

Jag får som alltid på våren min sprallighet, precis som Ronja Rövardotter, jag kan inte hålla mig ifrån att vistas utomhus så mycket som möjligt,

andas in den friska doften som luften får efter regn,

eller ligga i gräset och läsa människor och förundras över livet.

Snart Maj, sedan sommar. Underbara sommar.

-----------------------------------------------

Kärleken sprudlar, och han är det där ögonblicket man fryser för att bevara det i hjärtat för evigt.

- Livet är underbart.

/Melissa

Jadu bloggen, nu sitter vi här igen, du och jag. Vi har inte varit särskilt nära vänner den senaste tiden, jag har inte orkat med dig alls, jag är ledsen för det.

Vi skakar hand och försöker igen.

Idag är det Fredag, men det känns ingenting speciellt, kanske det beror på att jag jobbar hela dagen imorgon och måste upp lite för tidigt för mitt eget bästa.
Det gör mig ingenting dock, en lugn fredagkväll med film och mys är ett väldigt sällsynt fenomen här på Tegelgatan 3c. Vi behöver det ibland.

Imorgon är det St: Patricks day, och bara för att ingen annan (nästan) här i Sverige firar det, ska vi göra det! Vi ska slå till och vi ska göra det hårt! Nu snackar vi barbecue, gröna kläder, alkohol, irländsk musik och partaj så det svänger i kvarteret. Jag tror att det kan komma att bli legendariskt!

Vad annars då? Jag är kvar på Systembolaget, med ett just nu kontrakt till sista Maj, sedan får vi se vad de vill göra med mig, om de vill ha kvar mig eller ej. Sommaren är ju snart här och jag är mer än upplärd, jag kan rutinerna, kassorna och kunderna, så.. jag blir nog till stor chans kvar iallafall även över sommaren. Melissa hoppas och håller tummar och tår!

Jag har öppnat mig själv igen och dragit fram min poetiska ådra, och resultatet har varit lyckat! Kommentar efter kommentar samt applåder bara rasar in på mina dikter. Inte ska man klaga. En man sa till mig idag att jag borde skriva en bok, så att jag kan dela med mig till världen. Det gjorde mitt sinne varmt! Tack främling!

Vill ni läsa mina alster, så kika in på http://www.poeter.se och sök på Mizza. Där kan ni läsa, kommentera och göra vad fasen ni vill. Så är det med det.

Annars flyter livet på, jag och Kalle regerar tillsammans och vi gör varandra lyckliga och hela. Han är det där färgglada ljuset i en grå värld med män i svarta kostymer och portföljer.

Nedan följer ett par bilder på oss, bara för att vi var coola och hade en fotosession nyligen.
Till nästa gång, Peace!