Hej kära läsare.

Jag är till min fulla medvetenhet att jag inte skrivit på ganska länge, vilket är ovanligt för min del. Därför åtgärdar jag detta nu inatt. Jag har varit ute på en del äventyr sedan sist och har därför skrivit mina tankar och ord i ett block, som jag alltid har med mig.

Det är speciellt en del av detta block jag vill dela med mig, en text jag skrev den fjärde mars, som skulle hamnat här på bloggen samma datum, men glömdes bort.

Here goes:

”Det är Tisdag, tidig eftermiddag, och jag sitter och tittar förnöjt på världens ansikte… hur det åker förbi framför mina ögon. 

Jag befinner mig för tillfället på ett tåg mellan Falun och Stockholm, ett lyxigt tåg. Två våningar. längst upp befinner jag mig såklart, precis bredvid ett fönster. Musiken fyller mitt huvud, fötterna vilar på sätet framför mitt, ett gigantiskt fönster breder ut sig på min vänstra sida och det spelar upp en verklig konstant film av hur vackert sverige egentligen är. 

Solen strålar mot tågrälsen, himlen är blå och snön gnistrar på backen. Detta är vad man kan kalla en perfekt vinterdag.

Det är nu Mars, världen förbereder sig inför våren… en vår som inte är allt för långt borta nu, det känns. Varma vindar mot snötäckt gräs, gassande sol mot frusna människor och mörka kvällar. När jag lutar huvudet mot ryggstödet och blundar med solen brännandes mot mina ögonlock känns det nästan som sommar. Har man lite fantasi kan man vara vart som helst i världen… men just nu är det vackert. Sverige är inte så dumt ändå.

Nu står tåget stilla och jag tittade precis förundrat ut på marken utanför. En gigantisk snötäckt åker breder ut sig. Vårvindarna har skapat någonting som ser ut som böljande vita vågor över hela fältet. Det ser ut som en vit öken, eller ett oändligt stort vitt hav. Det är otroligt mäktigt, och jag är överväldigad över vad naturen ibland kan skapa...”  

Jag tänker väldigt ofta när jag sitter på tåg, bussar eller helt enkelt sitter och fikar i min ensamhet. Jag trivs med det, för alla tankar vaknar när man blickar ut över horisonten, eller på människorna som vandrar förbi på gatorna.

Nog om det.

För att snabbt uppdatera vad jag gjort den senaste tiden:

Mitt jobbsökande fortsätter, det går framåt men jag ogillar resultaten. Det är sådant man får ta. jag är iallafall medveten om min effektivitet. Den finns och jag ligger då inte på latsidan. Det är det som räknas. Självklart blir jag lyckligast i världen om jag får ett jobb, men får jag inte det så får jag bita i det sura äpplet och fortsätta söka.

Jag har även gått med i ett program via arbetsförmedlingen, kallat 'five', som ska hjälpa mig lite på traven. De garanterar att jag efter tre månader via deras hjälp ska ha ett jobb. Hoppas de talar sanning, annars får de en stövel uppkörd på något obehagligt ställe.

annars så har jag varit i Stockholm på barnkalas, äventyr med vänner samt Västerås och Rave och galenskap med min underbara vän Kiwi. Jag och mitt huvud tyckte det var skönt att få komma bort lite och mitt ego låg på topp under en av kvällarna då både män och kvinnor raggade på mig på Anchor i Stockholm. Tack för det, gott folk.     :)

IKVÄLL däremot, sitter jag ensam hemma med ett litet leende gömt i mina mungipor, nöjd med dagen, det den innehöll samt folket.

Den förbaskade rättegången jag tidigare nämnt tog sin plats idag i Falu tingsrätt. Jag var där, jag gjorde det jag skulle, jag klarade biffen, och jag tog mig snabbt därifrån. Den åtalade kvinnan gjorde en repris och dök inte upp, men åklagaren struntade i detta och genomförde rättegången ändå. De ropade in mig tidigare än väntat och jag fick läsa upp den legendatiska eden ( vilket jag gjorde utan att säga fel eller liknande vilket jag först befarade!) innan de drog igång med frågor. Jag sa det jag skulle, jag gjorde precis vad de ville och efter bara sex minuter fick jag gå ut igen. Jag är nöjd att det gick bra, att det nu är över och jag hoppas att rättvisa skipas, att kvinnan i fråga åker fast. Justice!

Jag såg i annonsbladet igår att jag är 'veckans tårtvinnare' tack vare att pappa och Jeanette satt in en grattis - annons till min ära. Jag tackar och bockar för det, (och lovar att berätta om tårtan var god, när den befinner sig i min mage.) Haha :)

Annars då? Jag har precis haft en jättenice helg! Jag fick träffa en människa jag verkligen saknat att ha sällskap av, jag har varit på pappas födelsedagsfest, vilken var storslagen och helt underbar, fylld med bra människor, skratt, vänner, kramar mm. Det har lagats fantastiskt god mat, det har setts ett antal bra filmer och det har varit bus med en otroligt tokig katt.

Denna katt ligger just nu och sover i min famn, med huvudet vilandes på min arm medans jag skriver dessa rader. Hon har varit i full gång hela eftermiddagen sedan jag kom hem. Eftersom rättegången gick så bra, köpte jag en kattleksak till henne som present. Jag kan vara snäll ibland jag med.

Det sista jag har att tillägga innan jag ska återgå till mitt älskade NCIS är att jag är sjukt glad. jag är på bra humör och jag tycker väldigt mycket om världen idag.

Hejsvej

Först tänker här meddelas att min efterlängtade tatuering nu är klar. Skönt att ha fått det gjort, och satan i gatan vad bra den blev. Nöjdare kan jag nog inte bli, och med tanke på att den läker galant så är det ju perfekt.

Cool, huh?

Ännu en helg har precis vandrat förbi oss, den var som alla andra helger fylld med äventyr och galenskap med vännerna. Idag är det Måndag, kylan utanför är bitande, men inne bakom mina persienner lever värmen. Kaffebryggaren puttrar, musiken spelas på hög volym, Srössel leker, det är nystädat, jag dansar. Jag tycker om värme.

Sommartankarna ligger inte långt borta när man försiktigt kikar ut i det snöiga mörkret...

Det finns ett par saker som jag tycker gör livet värt att leva, och sommaren har mycket med detta att göra.

Att skratta med vänner, dansa nerför gatorna med gitarren höjd mot solen, att sitta på en gräsmatta en kväll och skratta, dricka kall öl, grilla, känna solens strålar genom lövverken när de skiner mot ansiktet och vinden blåser stilla så man ryser i ryggraden. Det och mycket mer är sådana saker som får en att inse hur bra man har det.

Just nu finns det ingenting eller någon alls jag kan klaga på.. alla dagar glider behagligt förbi, jag gör det jag ska, alla människor är fantastiska och saker och ting fungerar korrekt. Visst kan vissa dagar vara ett pain in the ass med trötthet, dåligt humör, när man gömmer sig i en bubbla bortom verkligheten och stannar där, men det går över snabbt så det är lugnt. :)

Andra dagar kan jag vara otroligt filosofisk... sitta och stirra på någonting utanför fönstret som jag egentligen inte är medveten om att jag stirrar på, medans hjärnan filurar så det knakar. Thats me, men det trivs jag med.

Idag sitter jag och ler, Idag dricker jag kaffe, Idag är jag stolt över min tatuering, Idag ger jag fingret till vintern utanför... Idag, mina damer och herrar, är en bra dag!

Peace

Idag var en sådan där dag då jag reflekterade över varje rörelse där jag befann mig. Efter tråkiga möten och snöstorm på förmiddagen befann jag mig på Wayne’s coffee med Jimpa.
Full med koffein och pigga ögon stirrade jag mig omkring och fick lust att skriva av mig, för hand blev det så… Här kopierar jag helt enkelt över min text bara från papperet. Here goes:

100216. 12.00

”En kvinna sitter ett par bord bortanför mitt. Hon har en kopp som hon värmer händerna med. Kaffe. Det ser varmt och inbjudande ut med röken som sprider sig runt hennes ansikte. Håret har hon slarvigt satt upp i en knut i nacken, och hon blåser gång på gång bort luggen från ögonen, antagligen utan en tanke om att hon gör det.
Hon bär en grå kofta med stora svarta knappar, samt ett par svartbågade stora glasögon. En blommig scarf hänger runt halsen. Hon ser sådär… modernt gammal ut. Skön stil. Attityd.  Det drar till blickarna från många på fiket, även mina.

 
Kvinnan försöker småprata med väninnan mittemot.  Väninnan uppfattar att kvinnan säger någonting och hon ler, men med någonting irriterat i blicken.  Jag förstår varför. Ett litet barn med rufsigt hår sitter i hennes knä och vill ingenting annat än att ha sin mammas uppmärksamhet. Det är inte så svårt märker jag. Det är enkelt att kasta mat omkring sig. Sen börjar det gapas och skrikas… och mammans kaffe får stå kallt medans kvinnan mittemot njuter av sitt varma.

Stackars henne, tänker jag, fast… det är väl sådant man får ta om man skaffar barn.

Efter en stund vänder jag blicken åt ett annat håll. Min överdrivet stora kaffemugg på 80cl är nu påfylld för andra gången gillt och det är hetare än hetast, därför skriver jag ett par rader av funderingar tills det svalnat. Tur att jag inte har ungar, då hade kaffet blivit kallt. Och kallt kaffe kan man inte dricka, det får man bara fula grimaser av.

Klockan har precis slagit lunch och jag och Jimpa har fått en hel del sällskap. Jag tuggar lite på en bit av min muffin och tittar mig storögt omkring. Det är nu barnvagnar överallt, barn, mammor och pappor som köar för att köpa lunch, barnmatsburkar öppnas, munnar mättas, surr i hela lokalen. Panik och rusch.  Själv sitter jag ganska lugn mitt i kaoset och stirrar.
Det är nästan så att jag beundrar föräldrar. Att de orkar…

 
En skäggig man, också en pappa, med skånsk brytning sitter nu vid bordet bredvid. Han tuggar på en bit rödlök från sin tallrik och diskuterar med en kvinna mittemot om att han måste köpa en ny kamera. (Det är dåligt av mig att tjyvlyssna, jag vet, men jag är faktiskt bara människa.) Kvinnan lyssnar inte så noga, för hon har fullt upp med att försöka mata sitt barn, en liten glad filur som för tillfället skrattandes ignorerar sin mamma och istället drar i saker och intresserat studerar detaljerna i tapeten. Mamman suckar och mumlar någonting till mannen om ekonomi, då sitter mannen istället tyst och fortsätter tugga på sin rödlök.  Det måste vara svårt det där ibland… att hålla ihop allt.”

Det var de rader jag skrev på fiket innan dagens äventyr fortsatte och mitt kaffe var slut. Senare åt jag lunch på Maestro med ett gäng vänner. Det var gott, varmt och skönt eftersom snön yrde utanför och letade sig in i folks kläder. Jag tog bussen hem, där jag nu sitter och lyssnar på bra musik och är nöjd över dagen.
Ikväll bjuds det till middag hemma hos ett par vänner och det ska bli otroligt trevligt! Därför är det nu dags att ta en lång, varm dusch innan kvällen vaknar.
God fortsättning till er alla!  

Idag är det en sådan där udda Fredag då jag sitter och myser i min säng utan planer, idéer eller någonting alls. Jag är bara förkyld, iklädd min Hampatröja, och knarkar Fisherman's Friend.

Jag lyssnar på överdrivet hög musik, ler i min egna lilla bubbla, konverserar på msn, och täpper igen världens rynkiga nylle. Idag är det jag och ingen annan.

En sådan dag är det.

Jag mår faktiskt jävligt bra, det är positiva vibbar. Det kan vara för att det rykande kaffet bredvid mig sprider en otroligt njutningsfull lukt i rummet, eller att jag har två liter glass ståendes i min frys som ropar efter uppätning.
Det kommer att vara det mest onyttiga jag ätit sedan jag drog igång min nyttiga sida härom veckan. Men är man sjuk så är man. Har man en sågspånsfabrik i halsen så får man faktiskt äta glass och tycka lite synd om sig själv.

När det är sådana här ’dricka kaffe och tänka på allt’ – dagar kan alla funderingar i världen cirkulera omkring mig. Jag tycker om det. Jag brukar sitta och fundera ut olika teorier om livet och dess mysterier, jag brukar tänka så hjärnan knakar angående universum och dess mystiska evighet långt däruppe… och sedan stirra på mina egna händer när man inser hur liten man faktiskt är.

Sen kan man vandra vidare på denna evighetstanke.. att man faktiskt inte lever för evigt. Vi har alla bara en viss tid här på jorden, och man lär ta vara på den tiden med hela sin kraft, med hela sitt hjärta. När jag ser människor som vandrar på gatorna med ilska i blicken, hur de slänger glåpord på varandra, kritiserar varandras kläder, stilar, hudfärg.. så blir jag otroligt ledsen. Det finns viktigare saker i livet än att mobba varandra, vara elaka, jävlas, kriga… Tänk om man lämnar planeten med endast ondska som kometsvans. Usch!
nej, jag tror det är därför jag ler åt allt, är positiv till alla människor och allt som existerar.

Nej nu rann tankarna iväg igen, på tal om funderingar.

Men jag gillar att fundera.

Igår hade jag en riktigt bra dag, trots irriterad hals. Vädret var strålande, solen ritade vackra bilder i snön med sin värme, fåglarna kvittrade, himlen var blå… och jag blev sprallig av bara tanken att få bege mig ut och fotografera!

Jag betedde mig energiskt som en riktig fotograf ska göra, jag kröp efter backen i snön för att fånga rätt vinkar vid vattnet, jag jagade ankor för att få rätt färg på dem i solen, jag hoppade upp på bänkar, klättrade på tak och hängde mig över kanter för att få perfektion.

Skitig och varm kom jag hem några timmar senare, strålande glad med massor av bilder att visa för världen. Jag och min lyckobubbla.

Om två dagar är det alla hjärtans dag. Denna dag då alla ska visa sin kärlek till varandra extra mycket, denna dag då alla i panik köper blommor, vin, lagar middagar och ger varandra kort formade som hjärtan.
Jag har aldrig förstått mig på denna dag. Den är konstig, och är man tillsammans med någon så visar man väl sin kärlek till denne de resterande dagarna under året. Varför måste man visa den under en speciell dag för?
Kanske är jag lite avundsjuk för att detta alla hjärtans inte kommer bli som de föregångna. Kanske är jag lite avundsjuk på alla ihoptrasslade kärlekspar därute. Men thats just me. Jag är bara människa.

Nu ska jag dricka upp mitt (numer kalla) kaffe och sedan njuta av en skål med glass. Denna dag blir nog väldigt underbar trots allt. Jag, min bubbla, och min glass.

Jag återkommer.
Peace.

Så lyder mitt namn.

Melissa efter 'Lilla huset på prärien'..

Marie efter Mamma

och Elisabeth efter mormor, gammelmormor, farmor, faster och kusin Caroline.

Idag, denna snöiga vinterdag har jag levt i 22 äventyrliga år. Jag föddes på en Tisdag, och det snöade samma dag. idag är det Tisdag och snön faller tungt utanför. Det känns verkligen att det är min dag. Speciellt med tanke på alla gratulationer jag fått. jag tackar er alla djupt och innerligt! Ni är alla fantastiska!

Jag har inga planer denna dag mer än att sitta här och dricka mitt kaffe, lyssna på skön musik, se snön krama om vår värld utanför, och tänka tillbaka på de 21 år som precis passserat. Det har varit många fina år, många tråkiga år, många år av både hat och äventyr och kärlek, det beror helt på hur man ser det.
Men detta år är ett bra år. Jag mår bra. jag känner mig super!

Det har snart gått en månad sedan jag slutade röka och min kropp sprudlar av energi och glädje. Jag klarade det! Jag gjorde det! Jag ler varje kväll innan jag somnar... för tanken att ännu en dag avklarad utan cigg känns så underbart! Jag har även börjat träna om dagarna, för att tänka på annat samt få lite mer energi, bättre rygg osv. Det kan faktiskt inte bli bättre för tillfället! Melissa är lycklig.

Jag sitter nu denna eftermiddag och skrattar för mig själv, bläddrar igenom gamla fotografier, läser min babybok som jag hittade i ett skåp.. det står mycket sött och roligt där. Det finns en hel del bilder och urklipp och allt ni kan tänka er. Min underbara Mamma tänkte på allt när hon klistrade ihop den. Hon var en påhittig och underbar människa, älskade Mamma.

Det står på första sidan;
"Lilla Melissa, välkommen till världen. Du är söt som en docka med ditt svarta hår och dina stora blå ögon..."

Mitt hår förblev dock inte svart, och mina ögon ändrade konstigt nog sin färg lite skumt, jag har ett blått och ett grönt, men det syns oftast bara i rätt ljus. Stolt är jag dock. Man ska vara unik. Jag trivs med det.

Några sidor längre fram läser jag;
"Du är så go och glad och vilken charm!! Jag älskar dig min egen lilla flicka. kram Mamma"

jag älskar att veta att Mamma skrivit detta, det gör mig glad och lugn. Jag saknar Mamma sjukt mycket vissa dagar. Idag är en sådan dag. Då är det bra att man har en sådan här bok tillexempel.<3

Iallafall, jag ska inte berätta om hela min barndom, det kanske blir väldigt långt och tråkigt. En annan gång!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, och sedan äta en bulle jag fick av Jimpa.
tack än en gång alla för era gratulationer.

nedan; Ett par bilder jag tog igår.

/Melissa

Det fanns en anledning till farmors död. En anledning lika stor som en vindruva, fast egentligen lika stor som livet självt. Det var en tumör som hade bosatt sig bredvid en hjärtklaff. Åskvädret exploderade och sedan kunde ingenting göras. De berättade att även om de vetat, så hade ingenting kunnat göras. De tror också att det måste ha gått snabbt, inga känslor, bara snabbt. Jag hoppas också. Jag vågar inte ens tänka tanken om hon hade ont. Det upphör.

Begravningen var i Torsdags i Rättvik, i ett litet kyligt kapell. Det var vackert och frostigt utanför och luften fylldes av tårar när kvinnan vid orgeln spelade de melodier som var förutbestämda.  Vi placerade alla en varsin ros på kistan och lämnade en tår som markerade vår saknad efter henne. Farmor, sov gott. <3

”Someware over the rainbow, blue birds fly…”

Idag är det Söndag, Imorgon är det Februari. Det är svinkallt ute och jag sitter inomhus och drömmer och funderar över livets mysterier. Ett glas mjölk står på bordet framför mig och jag sitter och ler åt den mustasch jag fick efter glaset. Allt lämnar avtryck. Alla lämnar avtryck.

Den underbaraste människan jag vet har idag lämnat denna stad bakom sig. Jag kommer att känna en otrolig saknad, det gör jag redan nu. Det känns konstigt att denna dag faktiskt kom. Det var bara en tråkig tanke man alltid lagt undan bakom sig och inte plockat fram. Men det kommer bli bra. Allt kommer att bli bra. Var eviga dag är ett nytt äventyr som man kan fylla med sina galenskaper.

Galenskaper med en Töt. :)

Dagarna går, och jag räknar ner… Om 6 dagar går min födelsedagsfest av stapeln, många underbara vänner kommer och jag ser fram emot att ha en kväll som är min egen. Om 9 dagar fyller jag 22. Ett år äldre, men lika knäpp för det. Om 19 dagar kommer min mage synas med en vacker tatuering på.
Mycket blir skoj. Sedan kommer Mars, då ska jag infinna mig på rättegång och vittna mot den kvinna som förra året misshandlade en annan kvinna på en pizzeria. Jag såg allt genom ett glas. Vad ska man säga?

Sommaren…den kommer med äventyr utan dess like. AC/DC och Peace and Love till att börja med. :)

Nu ska jag dricka lite mer mjölk och klara mig själv en stund.. och hoppas att snön smälter bort utanför.

Godkväll.

Världen är just nu lika grå och ledsam som den slaskiga snön utanför. Det vänder ibland till någonting vackert på en sekund, det beror helt på vad man tänker på. Jag tänker på farmor, mamma, morfar.. på alla man ville hålla hårt i men som slant ur näven. Jag tänker på rättvisa och melankoli, tomma fotspår och oklara frågor.

Det finns vissa ovissheter jag inte kan släppa. varför händer vissa ting? vad är det som gör ett liv? Jag är full av liv men ändå är jag osäker på vad som gör min balans. Snart 22 jordvarv har gått förbi medans jag vandrat omkring. När blir man för stor för vissa saker? När är det försent?

Det finns så mycket jag skulle vilja svara på som jag inte kan, och det finns så mycket som jag skulle vilja fråga, så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket jag vill veta!

------

Snart är det begravning för min älskade farmor som för en vecka sedan chockerade varenda själ genom att bege sig mot rymden och lämna jordelivet bakom sig. Ingen trodde, ingen anade, alla grät.

Det jag fick höra är att farfar, som även han är mycket sjuk och gammal, hittade henne mitt i natten, liggandes på köksgolvet, omgiven av blod.

Som en skräckfilm... så tänker jag. fast på riktigt. Jag hade haft ett lättare hjärta om det bara hade varit som det brukar, som det 'ska' vara.

"Hon somnade in lugnt och stilla i sin sömn, och hon kände ingenting."

 DET hade jag gått med på. Men det där? Blod överallt, som inte slutade rinna, farfar som ser på... kände farmor någonting?

Jag hatar att tänka på det sättet, men det gör jag! Jag måste få veta!

Igår kväll kunde jag som vanligt inte stänga mina ögonlock och somna, så jag låg i min säng och funderade och halvt kikade på Wallander - Mastermind. Den var bra, ett tag. Till en scen kom som jag inte klarade av. Ett rum med en massa blod, så jävla DUMT! Då rann tårarna på mig en stund och jag sörjde farmor. Sedan stängde jag av filmen och kröp under täcket. Någon gång somnade jag i mina funderingar. Men jag kände mig lättare.

---------

Jag har även tänkt mycket den senaste tiden på min Mamma. Jag har inte gråtit, inte varit ledsen på det sättet, utan jag har bara tänkt. På henne, familjen, mig, all historia.

Jag vet att Mamma är borta. Hon kommer inte tillbaka idag. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Hon är borta och kommer inte tillbaka igen, så det har jag accepterat och tänker istället tillbaka på livet.

Det finns bra tankar och det finns tankar som är tvärtom med mamma. Å ena sidan tänker jag på den unkna lukten av sjukhus, på tomma korridorer och sjuka människor... Jag tänker på doften av gula blend som satt i hennes kläder, på mediciner, sjukdomar, mardrömmar och ensamhet...

Men jag tänker också på hennes leende, när hon spelade gitarr och sjöng för mig då jag skulle sova, hur hon flätade mitt hår när jag var liten, hur hon envist försökte klä mig i klänningar och fina skor..

Alla som vet vem min Mamma var säger att jag är så lik henne. Att jag har hennes leende som är varmt men mystiskt på samma gång, att jag har hennes ögon som kan få vem som helst att smälta. Att jag har det tjocka håret som får alla kvinnor avundsjuka.

Jag vet inte, jag tänker inte på det.. på det sättet.

Jag tänker bara att hon var min mamma trots att hon inte alltid var som andra mammor. Jag tänker på att jag älskade henne med varje liten del utav min kropp. Och jag tänker på att jag skiter i vad folk säger, hon var iallafall min mamma. Min och mina bröders Mamma. Och hon var den vackraste mamman i världen med det vackraste leendet. Sådetså!

-------------

Förlåt för ett mycket långt inlägg men jag har så mycket jag behöver få ur mig. Orden vill inte låta mig andas idag. Kanske är det för att jag inte skrivit på en vecka?

Nu har jag skrivit iallafall, och jag känner mig lättad, även fast det kanske inte är det mest positiva inlägget jag ger ifrån mig.

--------------

Strössel ligger bredvid mig i soffan och hon kisade på mig precis med halvöppna ögon, sträckte lite på sina tassar och rev lite i filten innan hon somnade med svansen på mitt knä. Hon gör mig alltid så glad. Är det någonting jag känner... lycka, hat, sorg, melankoli... så finns hon alltid där och hon förstår alltid allting. Det ser jag i hennes små mörka ögon. 

vi alla andas, lever, skrattar, gråter, upplever. Sluta aldrig med det!

- för det är någonting vackert.

/Melissa

Det är med stor sorg jag idag skriver detta inlägg.

Imorse blev jag väckt med ett sådant samtal man fasar över, ett sådant man aldrig vill höra i sitt liv.

Farmor är död.

Jag kan inte riktigt förstå det, och jag kan inte smälta det. Farmor var alltid en sådan stark och underbar människa. En kvinna med krut, en underbar kvinna med sådan kraft och glädje som hon spred över världen.

Hon var den sista jag kunde tro skulle gå bort. Iallafall inte än, inte nu. Vi alla hade aningar om att det skulle bli farfar som försvann först. Han har varit mycket sjuk väldigt länge och farmor har varit en stärkande ängel vid hans sida och hållt honom vid liv.

Men att det skulle bli farmor? Det trodde jag aldrig.

Det gör mig så ont att veta, att höra, att veta hur ledsen speciellt min far är. Att höra sina egna föräldrar i tårar är någonting som tar ytterst hårt.

Idag är en sorgens dag för alla.

Ingen vet nu heller hur länge min älskade farfar kommer att orka utan henne, och blir det då två stycken som försvinner på kort tid... usch jag vill verkligen inte veta hur det kommer att bli. :( Under 60 års tid har de stått vid varandras sida, vareviga dag, och de har varit så kära, så starka och de har så mycket historier tillsammans. Jag är så ledsen över att han nu är ensam.

----

Jag tänker på er, Pappa, mina syskon, farfar, mina kusiner och alla andra släktingar och vänner denna sorgens dag. <3
Jag älskar er alla och vi är alla starka.

-----

Farmor, du var en underbar kvinna. Du var alltid så go, generös, snäll, underbar, söt och alltid på sådant gott humör. Du brukade alltid le och överrösa oss med kramar när vi hälsade på. Du hade alltid någonting roligt att berätta och vi satt alltid och fikade vid ditt köksbord tillsammans.

Jag minns så många äventyr vi har haft, när jag och mina syskon var små och lekte i källaren i ert hus, när vi satt och ritade i ditt kök, när vi efter varje besök fick välja en varsin chokladbit ur ditt kylskåp.. jag minns lukter och känslor och allting. Trots sorgen sitter jag nu och ler när jag skriver detta. Du var så underbar!

Någonting jag speciellt minns är förra vintern när vi satt länge i ditt kök och du leendes berättade din och farfars historia.. hur ni träffades, när farfar låg i lumpen, vad ni hade för äventyr tillsammans under årens lopp, allt. Det var en perfekt dag. Vi satt alla runt bordet, åt wienerbröd, drack julmust och snön låg vackert utanför.

Jag kommer alltid att minnas dig för den underbara kvinnan du var. Du finns i våra hjärtan för alltid. Jag älskar dig.

<3