Jag har återigen varit en dålig människa på att uppdatera min blogg, någonting som allt för ofta helt enkelt glöms bort. Jag får knappt någon som helst respons, kommentarer eller ens kritik på det jag skriver.

Jag försöker skriva på ett sätt som ska tilldraga människor, och inte ”Hej dagboken, idag har jag ätit middag...” som så många andra (i princip alla) skriver dagligen. Det är inte av intresse. 

Jag försöker skriva i ett mer poetiskt syfte. Kanske är det aningen tråkigt. Men vet ni, det skiter jag nog i.
Jag skriver ändå!

För första gången någonsin kan jag verkligen se världens alla riktiga nyanser, känna den varma luften, känna livet brusa i mig. För första gången någonsin har jag inga ständiga tankar på vad som kommer hända med mig och min framtid, inga ständiga tankar på morgondagen och vad jag måste göra ideligen. Jag har allt klart för mig nu. Allt. Nu är jag som alla andra människor på språng i livet, leendes i stadsvimlet tillsammans med dig.

Mina, nu sommardagar, går ut på att jag de flesta morgnarna cyklar till jobbet med min musik i öronen och tankarna lite överallt.

Jag brukar visslandes hoppa över vägbrunnar och leva i nuet, som ett barn innan jag måste tillbaka till de vuxnas verklighet med tider att passa och sysslor att göra. Klockor och tid, tider och klockor och stress.

Att tid är så viktigt, men utan den skulle ingenting fungera. Om man inte lever i ett barns nu, förstås!

Jag brukar bromsa in cykeln och andas in den friska luften ordentligt innan jag sticker nyckeln i låset på systembolagets baksida och kliver in. Där förvandlas jag för antalet timmar åt gången till jobbMelissa. En helt annan Melissa. Men en bra Melissa. Rättvis.
Sedan på kvällningen vrids låset om och jag cyklar hem igen i skymningen, lycklig över att vara ett barn i nuet, men som ändå tjänat lite dagskassa.  

Örebro är obesrivligt vackert sommartid. Det finns så mycket gömt som vaknar och det finns så många människor som kryper fram ur dunklet.

Jag har hittat mitt ställe i staden, mitt ställe. På gräsmattan precis under S:t Nicolai brukar jag ligga och filosofera.

Jag ligger oftast med mitt huvud vilande på min väska med benen i kors, blundar och lyssnar. Hör människor vandra förbi, skratta,prata,cykla,fika.

Jag hör bussar åka förbi och hämta upp väntande köer, ungdomar viska till varandra i grupper, pensionärer prata om vädret.

Jag hör klagande Örebroare och skrattande turister. Ibland hör jag bara vinden, getingarna eller gräset som prasslar. Men jag hör allt, och jag njuter av det. För mig är det bland det bästa som finns.

Det känns bra med allt. Med mig, med dig, med världen. Jag har en underbar man vid min sida, den vackra mannen jag är sambo tillsammans med i en vacker lägenhet, jag har ett nytt jobb där jag trivs och de trivs med mig.. och jag har fler vänner. Nya vänner, ett tillfälle att få berätta vem man är igen.

Jag saknar dock alltid alla mina vänner jag inte längre träffar så ofta. Ibland sitter jag och ler för mig själv och tänker på dem, på minnen och äventyr som kommit och gått genom åren, på känslor och skratt och gråt, på fina tillfällen och konstiga fyllor. Alla minnen får mig dock att le massor.

Snart får jag förhoppningsvis träffa de flesta igen då jag tänkte bege mig till Falun iallafall över en helg. Jag måste ha lite vänner och Bojsenbeach igen! Och Falun! Lite paus i jobbet och sånt.

Nu tänkte jag bege mig igen, klockan är mycket och arbetet väntar.
Man måste ju passa tider, när man inte alltid kan vara ett barn som lever i nuet.

Må gott!

/Melissa