September övergår i sin sakta mak mot Oktober. Sensommaren övergår i sin sakta mak mot Hösten. På kvällarna smattrar asfalten utanför vårt fönster av alla ekollon som faller. Fåglarna invaderar trädtopparna och sjunger dystra sånger för den gråa himlen.

Vädret, atmosfären och världen är dyster, men inte jag. Jag är lycklig.

Jag blir inte deprimerad så som många andra under denna årstid, snarare faschinerad.

Jag älskar att drömma mig bort i den mystiska, bleka dimma, vilket hösten skapar i morgongräset.

Jag älskar att studera de många olika färger som skapas på växter och kinder precis innan mörkret faller på.

Jag älskar att fånga hösten på bild.

Men jag avskyr vintern. Därför är jag lycklig nu.

----------

En Månad och en dag har passerat sedan jag officiellt kunde kalla mig själv Örebroare. jag ångrar inte en sekund av detta gemensamma beslut från mig och mannen som håller mitt hjärta varmt. Var dag är ett nytt äventyr innehållandes alla olika typer av händelser och galna upptåg. Jag trivs. Jag trivs med honom, jag trivs med detta, jag trivs med oss. 

Jag trivs med vad framtiden kan ha gömt i sina fickor.

-----------

23 September 2010, skrivet med papper och penna;

" Det är septembermorgon, klockan är strax efter tio.

Staden har vaknat och människorna har med sömndruckna ögon tagit sig ut i morgonsolens strålar. Jag sitter själv bland dem och gäspar trött, men på ett mycket gott humör.

När uret visade sju imorse välkomnade morgonen mig och jag klev upp till en stärkande frukost bestående av rostat bröd och kaffe.

Jag har insett att om jag kliver upp med tuppen varje morgon hinner jag se mer av den vackra värld vi lever i, jag blir piggare, mer hälsosam och jag sover inte bort mitt liv.

Just nu befinner jag mig tråkigt nog i en lokal i centrala örebro, där jag, som många andra, väntar på min tur i kön.

Jag är på försäkringskassan.

Lokalerna renoveras, vilket klart och tydligt märks. Damm virvlar omkring efter golvet, någonting metalliskt ekar i väggarna, män i skitiga arbetskläder springer omkring med sina öronskydd och ser mulna ut.

Det är väl egentligen ingenting som stör mig, vad som faktiskt irriterar mig är all väntan. Jag dök upp utanför dessa portar strax före öppning, en halvtimme har gått, jag har plats nummer 16..och det är fortfarande bara på nummer 10.

Vi får se när jag får den behagliga turen att träda fram.

Vädret därute är för vackert för att sitta inne. Jag har dock ett par samtal att ringa, men det behöver jag då rakt inte göra i en dammig lokal fylld med trötta människor.

Det sitter ett gäng människor av olika slag härinne. Jag själv tittar mig mest omkring, väntar, studerar. Vilken tur att jag har med mig papper och penna vid ett tillfälle som detta, speciellt nu när jag har inte har 'jaghartråkigtochväntarikö' - sällskap. Nu är det nummer tolv, snabba på!

I brist på annat sitter jag och stampar en melodi i golvet med mina osnörade skor medan alla andra stirrar in i väggen. En herre med röda skor och lustiga kläder vandrar omkring över golvytan. Han börjar också stampa en melodi så dammet virvlar. Mitt stampande sprider sig lite, precis som en gäsp, eller en nys.

Mannen ser ut som en jazzmusiker, han har röda byxor och skor, kavaj och mörka glasögon. halsduken hänger på sne. Swing it, magistern!

Nu är vi bara två nummer från mitt eget, tack och lov för det. Dammet i lokalen är inte riktigt behagligt att få i näsan gång på gång. man lär ju se ut som en pulversnortare såsom man snörvlar och nyser.

En granne till kalles föräldrar satte sig precis bredvid. Hon hejade glatt och log åt mig. Trevligt att bli igenkänd i en stad där man ännu inte känner många.

Nu ska jag sträcka på mig innan jag somnar, alternativt dammar fast i bänken. Jag tänkte stampa fötterna i takt till jazzmannens röda skor, och le åt världen."

----------

Idag kom det pengar, imorgon händer det saker, och på Fredag åker jag till Linköping för att umgås och krama lite värme och Mizzatokerier i min MonK.

Det går bra nu.

/Melissa

Idag är det då dags för mig att jobba i vallokal, som kuvertutdelare. Det är min första gång, men det ska bli intressant och lärorikt.

Jag är stationerad på ett ställe som kallas 'Brolyckan', strax bortanför där jag bor. Mina pass är mellan elva och två, sedan mellan fem och när räkningen är avklarad senare ikväll.

Just nu är klockan strax efter nio och jag har kommit tillbaka efter morgonmötet. Jag är trött men ändå på ganska bra humör. Jag sov mycket underligt inatt och vaknade hela tiden och svettades massor (sedan klev jag upp klockan sex). Mitt huvud hade någon typ av återkommande mardröm som inte ville släppa, aningen jobbigt, speciellt eftersom jag aldrig drömmer mardrömmar. Det är aldrig roligt, men nu kanske jag slipper det under ett bra tag. Antagligen var det någon undermedveten nervositet, eller den lilla detaljen att jag och kalle såg en lite halvläskig film igår med zombieliknande monster. Jag är på tok för vek för sådana filmer, men ändå ser jag dem. självförvållat, Melissa!

Nu börjar saker och ting komma igång här i Örebro. Jag har gått med i jobbgarantin för ungdomar (tråkigt, men jag måste) där jag träffar min coach en gång i veckan samt har en 'kurs' en timma varje Onsdag. Nu måste jag ju få jobb snart, det är aningen irriterande att gå hemma och slå dank om dagarna. Men jag lipar inte, jag fortsätter kämpa!

Jag jobbar iallafall idag och tjänar lite pengar, alltid något. Speciellt när jag vet att jag fick hoppa före många människor i kön, på grund av Kalles Mamma. Hon är en fantastisk kvinna! Tack, tack!

Imorgon blir en rolig dag, jag får då besök av min käre vän Jimmy Mattsson. Han tar tåget hit från Falun och kommer att vara här under ett par dagar. Det ska bli otroligt kul att visa lägenheten och hur jag bor, samt knata runt på stan och visa saker och ting. Besök uppskattas! Känner jag Jimpa ordentligt så kommer han verkligen fastna för och kommentera huset jag bor i. Det är precis i hans smak.

Innan jag avslutar ska jag bara nämna en sak. Tidigare skrev jag ett inlägg när jag beskrev våra mystiska grannar, minns ni? Jag berättade om mannen vi även kallar Basisten, hur mystisk han är, och hur hans dova basgång skakar vårt golv på nätterna. Nu har vi äntligen fått fason på vem det är, nu har vi äntligen fått se honom. Det var som en uppenbarelse när vi såg en herre promenera mot vårt trapphus.

Direkt visste vi att det var han, och ironiskt nog såg han verkligen ut som en basist. Vi hade haft en bra gissning, jag och Kalle.

Han hade en brun manchesterkavaj, skjorta, jeans och sedan en tofs i bakhuvudet, men inte mycket hår på resten av huvudet. Glasögonen på nästippen och en lunkande gångstil.

Han är dock fortfarande mystisk, han kommer och går, smyger sig fram, och spelar sin dova musik på nätterna. Jag undrar vem han är.. egentligen.

Sedan har vi den ökända 'gnällkärringen' som jag också tidigare nämnt. När jag och Kalle i veckan befann oss i tvättstugan, och precis höll på att vika tvätt i lugn och ro, hör vi någon komma in i rummet, och vem är det inte, om inte hon? På en sekund blev luften spänd och otrevlig i rummet och jag och Kalle stirrade på varandra och båda tänkte 'Åh, nej!'

Turligt nog var det inte oss hon gnällde på denna gång, hon var nästan trevlig, hör och häpna. Denna gång var det kommunen och alla andra som fick på nosen, det var både det ena och det andra, hur folk inte slänger soporna från tvättstugan och ditt och datt.

När hon gått pustade jag och Kalle ut och skrattade lite, sedan städade vi stugan lite extra innan vi gick, man vet ju aldrig om hon lurar i buskarna och smyger på en. Hon har mer koll än vad man tror, den damen.

Nej, nu ska jag göra mig en kopp kaffe och läsa lite mer om valet osv, så jag inte missar någonting när jag ska jobba. Jag hoppas att alla har det fantastiskt bra, och att ni röstar idag! Det är bättre att rösta på Någonting, än att inte rösta alls.

Må gott, mina vänner!

/Melissa

Nu känns det att hösten hälsar på i Sverige än en gång.

Idag är det dock en sådan där dag då hösten inte känns så odräglig som den kan vara. Solen skiner, himlen är blå, och löven blåser omkring i alla värmens färger som confetti över stadens hustak.

jag ska bege mig ut senare med min kamera och fånga detta, innan allt övergår till dystert mörker, regn och deprimerade människor som andras dimma på fönsterrutorna.

När den tiden kommer kan jag känna mig lycklig över att jag har en vacker man vid min sida som värmer mitt hjärta från sorg och melankoli.

Jag ser nästan lite fram emot de där kvällarna när man tillsammans kan sitta i soffan under samma filt och njuta av levande ljus, varm choklad, varandra och något trevligt program på tv.

Jag vet däremot att den ensamma hösten kan vara besvärlig. Jag hoppas att ingen kommer behöva känna så. <3

-----------------------------------------

Det är nu vardag igen efter en mysig helg här i Örebro.

På Fredagen hände egentligen inte så mycket, utan jag och Kalle lagade god mat och spenderade kvällen i varandras armar framför en bra film med otroligt mätta magar.

Lördagen gav med sig mycket glädje när vi bagav oss till Kalles Mamma för att hjälpa till med lite höststädning. Efter ett par timmar var det skinande rent, vi fick god mat, och Kalles Mamma var mycket glad, nöjd och rörd över vårt arbete.

Sådant kan jag leva länge på, att ha gjort någon glad.

Sann glädje är värt mer än någonting annat, speciellt när det kommer från någon man bryr sig om.

På kvällen följde vi med en kompis till Kalle ut till Örebros nattliv, där vi dansade omkring och drack öl till alla skinande ljus bland människorna.

Söndagen var ganska lugn och skön. större delen av dagen spenderades liggandes i sängen, medan avsnitt efter avsnitt av NCIS for förbi tvrutan. Vi tog oss upp på kvällen och åt middag (lasagne) med Kalles Mamma, sedan slutade kvällen med bara mys och lugn. En helt gudomlig Söndag med andra ord.

----------------------------------

Ny vecka, nya äventyr,nya överasskningar. Idag ska vi tvätta och sedan bege oss till gymet för lite konditionsträning mm.

Imorgon ska vi bjuda på lite middag här hemma,

på Onsdag ska jag träffa en gyminstruktör,

på Torsdag ska jag på en kurs på folkuniversitetet,

och sedan vet jag inte riktigt vad helgen har att erbjuda om man bortser från Söndag då jag ska sitta som kuvertutdelare på ett ställe som heter Brolyckan.

Förutom dessa ting ska jag söka en hel del arbeten här i Örebro stad, och hålla mina tummar att jag har lyckan på min sida och får mig ett arbete mycket snart. Det skulle vara så härligt att gå upp på morgonen, arbeta hela dagen, komma hem och känna att man gjort någonting bra. Det är inte så roligt att bara gå hemma egentligen.

----------------------------------

Nu ska jag sträcka ut mig från denna datastol, dansa ut i köket och göra en kopp kaffe, sedan ska jag diska upp lite från gårdagen.

Jag hoppas att alla har det bra, och att livet leker för er! Jag saknar er, mina vänner. Jag vet inte vilka som läser detta, men jag skriver iallafall. <3

Må gott!

/Melissa

Hej kära ni!

Nu var det över en vecka sedan jag skrev av mig i bloggen, så jag tänkte att det kanske var dags nu. Jag är nu inne på dag nio som Örebroare och det känns fantastiskt!

Dagarna går ut på att undersöka områdena, söka jobb, fixa och plocka och inreda och sådana saker. Det går framåt, sakta men säkert här i lägenheten. Den är otroligt fint och jag måste säga att jag stormtrivs!

Jag och Kalle har nu hunnit lära känna ett par grannar, i samma trapphus som oss. Speciellt en kille vi kallar fotografen, även om hans namn är Mattias. Han bor vägg i vägg med oss och är en mycket trevlig filur. Han jobbar som fotograf och jag har diskuterat med honom om detta och visat lite av mina bilder osv. Mattias fotografen gillade mina bilder minsann, och nu i höst ska jag få vara med i deras fotostudio! Det början bra här i staden Örebro.

I trapphuset där vi bor, förutom fotografen Mattias, bor en till kille vi kallar kartongmannen. Han har vi träffat ute och pratat med på gården, han verkar trevlig. Han har jobbat på Örebro kartongfabrik (?) och därav namnet.

Den fjärde grannen, som bor precis under mitt och Kalles golv, kallar vi basisten. Vi har inte sett honom, vi har ingen aning om vad han heter, men vi hör honom. På nätterna hör vi alltid en dov basgång under träplankorna, som att han spelar någonting mystiskt. Det är ingenting som stör oss, tvärt om! Vi är nyfikna som få vem denna basistmannen är.Vi hoppas att få reda på detta mycket snart!

Nu ska jag inte tjata på mer om grannar, jag måste bara nämna en till! Vägg i vägg med kartongmannen bor den hemska! En så kallad 'gnällkärring' som alla i närområdet föraktar. Hon sitter i sitt fönster som en hök, tittar, iakttar, gnäller om det minsta. Hon är ökänd hos våra hyresvärdar och hon har under åren fått tre lägenhetsinnehavare vräkta. Man ska passa sig i närheten av henne. Kartongmannen säger att om hon är i närheten ska man inte ha ögonkontakt, man ska bara titta undan och gå obemärkt förbi. OM hon ändå börjar prata med en, ska man vara trevlig och bortse från hennes gnäll. Jag själv har bara gått förbi henne en gång, men det blir nog fler. Läskiga tant!

Nog om det! Jag hoppas att allt är bra med alla mina vänner i Falun, och ni andra också självklart, som inte bor i Falun. Jag saknar er alla och hoppas att ni kommer och hälsar på mig snart! Lite galna äventyr i Örebro med nära och kära hade varit kalaskul!

Just nu sitter allas er Mizza och letar jobb via internet, dricker kaffe och lyssnar på skön musik. Kalle jobbar och kommer hem om ett par timmar. Senare ska vi äta lite god sallad (vi har nyttig vecka denna vecka) och sedan bege oss till gymet. Vi har skaffat oss ett varsit gymkort på friskis och svettis, vilket betyder att jag kanske får tillbaka min kondition inom kort. Underbart!

Jag hoppas att ni orkade läsa. =)

Jag skriver snart igen!

Må gott!

/Mizza

Nedan: Kalle i duschen..

 och bild jag tog på vinden här i huset..