Jag måste verkligen ta mig i kragen, eller kanske slita mig i håret, så att jag kan återuppta mitt skrivande här. Just nu har jag ganska mycket fritid och därmed tid för att tänka och skriva, men ändå blir det inte av. Kanske är det bra, då det är ett tecken på att jag är ute och rör mig istället, eller kanske för att jag umgås med vänner, men jag lovar (än en gång) att försöka skriva oftare.

Det finns ju iallafall ett fåtal fina människor som tar sig tid att läsa.

Hur lever livet? Livet är trevligt, faktum är så är livet redigt fantastiskt just nu. Jag har en strålande sol i mig, i min kropp, som lyser och skiner och värmer mig och får mig att le och dansa, till och med fast det är Måndag.

Det finns ingenting att klaga på, möjligtvis får man gnälla lite om det regnar (Jag bor ju ändå i Örebro) men annars flyter dagarna förbi med enbart lycka.

Jag har kvar jobbet och det går bra, även om jag nu har haft väldigt få arbetspass under januari och februari. Detta beror helt enkelt på att det inte är lika mycket kunder efter nyår, och att det alltid är ett glapp under denna tid på året. Sedan måste ju självklart de heltidsanställda på jobbet få komma först, sedan ringer de mig.

Det är självklart tråkigt att inte få jobba lika mycket = tjäna mer pengar, men jag vet att jag ändå står kvar och inte behöver söka andra jobb, så jag ler och står ut. Snart är allt tillbaka till det normala och balansen är återställd.

Jag har börjat gymma igen efter ett litet uppehåll, och det blir även ett och annat boxningspass samt spinning och dylikt, emellanåt sådär. Med tanke på historiken i min släkt med sjukdomar (Speciellt på kvinnosidan) så tänker jag inte ligga på latsidan. Det är därför jag lade av med rökningen för ett år sedan också. (förutom de få som jag röker ibland någon Lördagar när det ölas.)

Det är många av kvinnorna i min släkt som drabbats av cancer och dylikt, och eftersom jag är den enda kvinnan i min generation ligger jag ganska risigt till.

Mer gym till världen! :)

Jag måste faktiskt bege mig nu, då min gode vän Lee knackade på dörren. Vi ska umgås, dricka kaffe och laga middag idag, minsann.

Vi synes säkert snart igen, tror jag.

/Melissa

 

MonK

20 februari 2012 18:50

Wie :) Kul att läsa här igen! Längtar till vi ses <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hamnade jag igen, jag blir alltid sugen på att skriva ur mig saker och ting när mörkret faller på, när man sitter hemma i lägenheten med tända ljus, en kopp te och ett par tjocka raggsockor runt fötterna, när man sitter inomhus och värmer själen ...

I vanlig ordning har jag en bortglömd blogg, någonting jag försöker återuppta iallafall ett par gånger per år, och någonting jag tjatar om vareviga gång jag hittar tillbaka till den. Nu har det varit tystnad under hösten, men vad gör väl det, jag h...

Det närmar sig kvällning denna vackra sommarMåndag. Dagen har varit lång men effektiv och den började som så många andra av mina mornar redan klockan fem. Ibland är det så tungt att behöva resa sig ur sängen vid den tidpunkten, men jag vet att om j...

Tiden rinner iväg, mina vänner! 6 Månader, 3 Dagar, 23 Timmar, 6 Minuter och 55 Sekunder kvar i detta nu. Nej, jag kommer inte att hålla på såhär under varje inlägg, då kommer ni väl att slå mig i huvudet med första bästa objekt ni har i närheten, el...

Jag ska åka till Thailand. Det må just nu vara 6 Månader, 7 dagar, 17 timmar, 34 minuter och 25 sekunder till avgång, men med den längtan jag har långt nere i maggropen och med frestelsen om en ny värld med nya synvinklar, med den kan jag klar...