Här hamnade jag igen, jag blir alltid sugen på att skriva ur mig saker och ting när mörkret faller på, när man sitter hemma i lägenheten med tända ljus, en kopp te och ett par tjocka raggsockor runt fötterna, när man sitter inomhus och värmer själen totalt.

Jag gillar hösten, det har jag alltid gjort. Visst är det någonting obehagligt med att cykla till jobbet halv sex på morgonen när dimman ligger på som i sin egna zombiefilm och skrämmer mig från vettet, men jag kan bortse från det om man ser på de fina sakerna hösten har att erbjuda.

Nog för att höstlöven sedan länge fallit från de nu nakna träden, och ersatt städernas grönska med någon slags grå mellanvärld innan snön kommer, men inte ska man bli nedstämd och bitter för det, som resten av Sverige. Det finns någonting positivt i allt.. som värmeljus. Värmeljus är bra. Speciellt sådana som luktar kaffe, eller vanilj. 

På tal om raggsockor, eller ja, nästan, på tal om stickade saker köpte jag mig en mycket stilig och färggrann stickad tröja nere på staden idag, den är så vacker så det gjorde hela min dag. Jag sitter i detta nu med den på mig och känner mig mysig. I öronen hörs de fina tonerna av Logh, och alla de fina låtar de skapat åt världen, jag har fastnat för dem igen, och igen. Death to my hometown är en låt utöver de vanliga, jag kan lyssna på den på repeat en hel dag om det vore så, för när det gäller riktigt bra musik spelar det ingen roll hur många varv de går runt, de fastnar i själen, och sitter där länge. Jag gillar den. Skarpt.

Idag hade jag linser på mig, hela dagen. Det kändes mystiskt till en början, men sedan gick jag runt i staden denna soliga och faktiskt skapligt varma vinterdagen med min snygga stickade tröja och ett par solglasögon tillsammans med rufsigt hår och mina väldigt röda skor. Jag är mycket nöjd över detta.

Att det är 1 Månad och 13 dagar kvar till paradiset gör inte saken värre heller... :)

Till nästa gång.

I vanlig ordning har jag en bortglömd blogg, någonting jag försöker återuppta iallafall ett par gånger per år, och någonting jag tjatar om vareviga gång jag hittar tillbaka till den.

Nu har det varit tystnad under hösten, men vad gör väl det, jag har förhoppningsvis mina trogna läsare kvar.

Fyra månader har passerat om jag förstått saken rätt, fyra månader under vilka det hänt en hel del saker medan livet och dagarna passerat genom höstmörkret och Örebro. 

Den största faktorn som fyller våra dagar i dagsläget är fortfarande och självklart vår resa till Asien. Faktum är att det enbart är 49 dagar kvar i skrivande stund.

Den konstanta pirrande känslan i magen som påminner om fjärilar i magen när man är nykär beskriver hur förväntansfulla vi är, både jag och min pojkvän,sambo,fästman,bästa vän och självsfrände.

Det barnsliga leendet som fyller våra mungipor när ämnet tas upp är obeskrivligt, snart lämnar vi en grå vintervärld för att istället fylla den med någonting helt annat..äventyr och oändliga möjligheter!
En helt ny värld att få ögonen att drunkna i.

Inför denna drömliknande händelse har vi förberett och planerat och tillbringat många kaffekoppar, minuter och sedlar, drömt oss bort till magisk musik och läst på om ställen, seder och språk, skrattat åt varandras Thaisvenska och köpt små pinaler som kan behövas, såsom en liten dator där jag kan lagra alla mina miljoner fotografier jag kommer att ta, en liten våg till våra väskor så att vi inte tar med oss för mycket saker, ett grenuttag så att man kan ladda saker och ting som måste tillföras lite el då och då.. med mera med mera. Vi klarar oss galant och vi ligger ett steg före, eller fem.

Det vikigaste är dock att vår lägenhet kommer att vara i säkra händer då vi via Blocket hittade en trevlig nyutbildad polis som under våren ska gå sin aspirantutbildning i lilla Lindesberg där ingenting händer utom små kriminella häftiga gäng som hänger utanför konsum. Han kommer att bo i och ta hand om vår älskade lägenhet tills dess att vi återvänder från paradiset. 

Jag har annars spenderat två veckor under hösten med att bli drabbad av den konstigaste sjukdomen jag någonsin hört talas om, någonting som kallas för kristallsjukan och låter som någonting som är taget direkt ur någon barntidning eller ur en påhittad fantasi.

Det fanns dock på riktigt och det fick jag reda på den dåliga vägen.

Tänk dig den situationen att du bara vaknar en dag och inte kan stå upprätt, att du inte är i ditt fulla sinnes bruk, att du inte kan se saker och ting tydligt och att du mår illa och håller på att falla omkull då du reser på dig, så hade jag min första dag och jag trodde på fullaste allvar att jag drabbats av cancer, en stor tumör i mitt huvud som skulle krossas vilken minut som helst.

Jag har anledning till att trippa på tå vid sådana situationer då jag vet att både Mormor, Farmor och Mamma haft cancer i olika delar av kroppen, och jag är den ENDA tjejen i min generation i min familj(!)

I vilket fall lugnade sig mina nerver då jag fick reda på att det 'bara' var kristallsjukan, och det innebar sjukskrivning i två veckor och diverse övningar där man såg ut som en idiot rent utav när man rullade omkring.

Det gick över som tur var och jag är nu återställd, förutom ett fåtal gånger då det kommer tillbaka, men då bara för en liten stund, för att jävlas.

Ni som inte vet vad detta fenomenet är eller innebär får använda er av vår älskade vän Google.

I Oktober lyckades jag få en helg ledig för att tillbringa med familjen, någonting jag längtat oerhört mycket till då det var längesedan jag träffade dem alla, och med betoning på ALLA. De flesta bor utspritt och har inte tid eller jobbar eller diverse, sådant där man måste göra när man är människa, men denna helg blev det kalas!

Efter jobbet på Fredagen hämtade min andra hälft upp mig i den röda raketen Atos (Hans föräldrars bil som man egentligen skäms som en apa i när man åker för att den är så liten och kommer enbart upp i 155 meter i timmen om man åker i NEDFÖRSBACKE och har medvind, men nog om det..) och så åkte vi vidare mot Falun!

Väl framme insåg vi att Dalarna hade snö och halka, men vi skrattade bara lite medlidande åt detta och hittade sedan till Pappas nya lägenhet i vilket han bor tillsammans med sin fru Jeanette, (som för övrigt är en fantastiskt fin människa) och där satt vi under kvällen och pratade minnen, skrattade och drack öl inne i värmen tillsammans.

Lördag morgon efter frukost var vi ner till det stora Falu centrum (Att jag aldrig förstod hur litet det var när jag bodde där?) för att köpa Kalle en slips till kvällen.

Jag hade förhoppningar att någon jag kände skulle finnas nere någonstans i staden eller att någon skulle skicka ett sms eller ringa mig då jag faktiskt annonserat ut på Facebook till alla mina gamla vänner att jag skulle befinna mig på hemmaplan, men det var utan resultat. Ingen hörde av sig (Förutom min kära vän Björn som nyligen flyttat tillbaka till Falun, och det var jättekul att få träffa honom igen), ingen ville ses, utan det var JAG som fick höra av mig till folk.

Det gör mig ledsen, på riktigt, Folk verkar inte vilja ses längre, eller så har jag varit borta från Falun så pass länge att folk glömt mig. Det har tyvärr varit så varenda gång jag hälsat på hemma sedan jag flyttade.
Då är det väl bra att jag nu bor i Örebro och lärt känna en hel bunt med ovärderligt underbara människor, nya bekantskaper och nya vänner som gör omgivningen så mycket finare. Förlåt min bitterhet, men man måste säga som man känner. Jag känner mig bortglömd i Falun, punkt slut.

Iallafall så hittade vi efter mycket letande en röd slips till min Herre, sedan begav vi oss till Borlänge för ett fint kalas för en fin liten tjej som också råkar vara min yngsta brorsdotter, Wilma. Ett helt år är hon nu, stora tjejen med världens stoltaste faster. Av oss fick hon en T-shirt med den fantastiskt fina Batmanloggan på, och en långärmad tröja med en smuf på, även ballonger med tryck som tog upp all hennes intresse för en stund till hennes Pappas förtvivlan då han tydligen ogillar ballonger, vilket var lite roligt, faktiskt ;)

Kalaset var oerhört trevligt och jag fick som sagt träffa de flesta ur familjen, nästan alla mina bröder med respektive, samt alla mina tre brorsdöttrar samt katter och en väldigt vacker fin hundtjej vid namn Mozilla.

Tyvärr var min äldsta bror inte med vid detta tillfälle då han valt att kliva undan från sin familj och inte ha någon kontakt med någon av oss. Jag tänker inte gå vidare in på det då ni som vet om detta redan vet fakta.

Hur som helst är det otroligt tråkigt att det blivit som det blivit.

Tack för ett fint kalas, underbara familj!

Lördag kväll tillbringades först tillsammans med Pappa och Jeanette där vi gjorde ett misslyckat försök till att basta, samt äta middag på restaurang Hong Kong, sedan tillsammans med ett par vänner jag lyckades få tag på, och vi hamnade slutligen på Etage bland alla människor som nu tagit över staden vi en gång ägde, bland alla artonåringar som nu skapat helt egna vanor och intriger i lilla Falun, och vi virrade omkring bland lamporna och glittret på dansgolvet och snurrade tillsammans i farten när vi dansade till musik bland människor vi inte känner, sedan gick vi hand i hand hemåt vid kvällens slut, och jag tror våra huvuden snurrade mer än den mest karuslliga karusellen när vi kastade oss på sängen hemma hos Pappa senare på natten.

Söndagen bestod av Marty McFly och Tillbaka till framtiden, självklart alla tre filmerna, självklart utan paus. Söndagen innebar också en hel del chips samt Coca-Cola, räddningen vid bakistillfällen. Sedan reste vi hemåt till örebro igen och åkte ensamma i den lilla röda bilen genom vägarna som nästan var helt tomma på trafik. Vi somnade gott den natten efter en mycket trevlig helg!

Halloween har just passerat, en högtid jag värderar mycket högt, en högtid där jag avundas USA för deras kreativitet och hur de gör Halloween till någonting så stort och viktigt. Sverige kommer nog aldrig göra detta så stort som USA gör, men jag gör så gott jag kan personligen, hur som helst.

I år ville jag inte som alla andra år vara monster med någon illaluktande plastmask, zombie med trasiga kläder och fejkblod, häxa med sned vårtnäsa eller mumie inlindad i budgettoalettpapper, utan jag ville vara någonting betydelsefullt, och vad är inte mer betydelsefullt för mig än mitt älskade Ac/Dc? Det var en självklarhet att Angus Young var rätt. Rätt blev det och att få vara Angus Young för en kväll var enastående. Folk på stan kände igen kläderna, skrev och tjoade och hejade och skrattade, och jag var rakryggad och stolt kvällen igenom. Dock var det aningen kallt att vandra i vinternatten iklädd kortshorts och tennisskor och en för stor gubbkeps. Nog var det värt det alltid?

Orkar ni läsa mer? Jag har så mycket att berätta!

Det har även varit en helg där en personalfest nalkades. Vi körde Oktobertema med middag, öl, sällskap, skratt, krogen mm. Jag måste medge att kvällen var otroligt trevlig, vi fick återse kollegor som slutat, och även tacka av de som slutar nu innan jul, bland annat Lisa, en tjej på jobbet som har sin sista dag nu på Lördag, hon flyttar vidare upp till Ö-vik med sin kille och med en liten bebis i magen. Lycka till med allt i framtiden, Lisa. Du är en lysande människa!

På tal om ingenting egentligen så jag har i skrivande stund linser i ögonen. Jaha..kanske ni tänker nu, men faktum är så har jag inte haft linser på över sju år, men jag har bestämt mig för att ha det under de tre månaderna vi kommer att spendera i paradiset, så att även jag kan bära solglasögon med stolthet utan att gå in i saker för att jag inte kan se.

I förrgår var jag in själv på Specsavers för att linsträna eller hur man uttrycker sig, men jag måste erkänna att det gick åt helvete. Efter 45 minuters misslyckande att sätta in de där förbannade linserna blev jag så arg och upprörd att jag lämnade butiken och gick hem.

Jag brukar vara en mycket tålig människa i alla lägen, men någon knäppte till där.

Iallafall så återvände jag idag och jag hade Kalle med mig.

Denna gång lyckades jag, så nu sitter jag här framför skärmen med två plastbitar i ögonen och försöker vänja mig. det känns konstigt och världen är helt annorlunda, men det är en vanesak som allt annat i livet.

Jag måste dock göra någonting åt de där ringarna under ögonen som efter 20 år av konstant bärande av glasögon satt sina spår.

Jag ska ge mig nu med detta inlägg som blev minst två meter längre än vad tanken var vid första början. jag hoppas att ni orkat läsa! Jag skall återgå till att drömma mig bort från den mörka vintern utanför fönstret, tända ett ljus eller två och dricka en kopp kaffe med näsan i en bok.

Till nästa gång.

/M