Världen är just nu lika grå och ledsam som den slaskiga snön utanför. Det vänder ibland till någonting vackert på en sekund, det beror helt på vad man tänker på. Jag tänker på farmor, mamma, morfar.. på alla man ville hålla hårt i men som slant ur näven. Jag tänker på rättvisa och melankoli, tomma fotspår och oklara frågor.

Det finns vissa ovissheter jag inte kan släppa. varför händer vissa ting? vad är det som gör ett liv? Jag är full av liv men ändå är jag osäker på vad som gör min balans. Snart 22 jordvarv har gått förbi medans jag vandrat omkring. När blir man för stor för vissa saker? När är det försent?

Det finns så mycket jag skulle vilja svara på som jag inte kan, och det finns så mycket som jag skulle vilja fråga, så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket jag vill veta!

------

Snart är det begravning för min älskade farmor som för en vecka sedan chockerade varenda själ genom att bege sig mot rymden och lämna jordelivet bakom sig. Ingen trodde, ingen anade, alla grät.

Det jag fick höra är att farfar, som även han är mycket sjuk och gammal, hittade henne mitt i natten, liggandes på köksgolvet, omgiven av blod.

Som en skräckfilm... så tänker jag. fast på riktigt. Jag hade haft ett lättare hjärta om det bara hade varit som det brukar, som det 'ska' vara.

"Hon somnade in lugnt och stilla i sin sömn, och hon kände ingenting."

 DET hade jag gått med på. Men det där? Blod överallt, som inte slutade rinna, farfar som ser på... kände farmor någonting?

Jag hatar att tänka på det sättet, men det gör jag! Jag måste få veta!

Igår kväll kunde jag som vanligt inte stänga mina ögonlock och somna, så jag låg i min säng och funderade och halvt kikade på Wallander - Mastermind. Den var bra, ett tag. Till en scen kom som jag inte klarade av. Ett rum med en massa blod, så jävla DUMT! Då rann tårarna på mig en stund och jag sörjde farmor. Sedan stängde jag av filmen och kröp under täcket. Någon gång somnade jag i mina funderingar. Men jag kände mig lättare.

---------

Jag har även tänkt mycket den senaste tiden på min Mamma. Jag har inte gråtit, inte varit ledsen på det sättet, utan jag har bara tänkt. På henne, familjen, mig, all historia.

Jag vet att Mamma är borta. Hon kommer inte tillbaka idag. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Hon är borta och kommer inte tillbaka igen, så det har jag accepterat och tänker istället tillbaka på livet.

Det finns bra tankar och det finns tankar som är tvärtom med mamma. Å ena sidan tänker jag på den unkna lukten av sjukhus, på tomma korridorer och sjuka människor... Jag tänker på doften av gula blend som satt i hennes kläder, på mediciner, sjukdomar, mardrömmar och ensamhet...

Men jag tänker också på hennes leende, när hon spelade gitarr och sjöng för mig då jag skulle sova, hur hon flätade mitt hår när jag var liten, hur hon envist försökte klä mig i klänningar och fina skor..

Alla som vet vem min Mamma var säger att jag är så lik henne. Att jag har hennes leende som är varmt men mystiskt på samma gång, att jag har hennes ögon som kan få vem som helst att smälta. Att jag har det tjocka håret som får alla kvinnor avundsjuka.

Jag vet inte, jag tänker inte på det.. på det sättet.

Jag tänker bara att hon var min mamma trots att hon inte alltid var som andra mammor. Jag tänker på att jag älskade henne med varje liten del utav min kropp. Och jag tänker på att jag skiter i vad folk säger, hon var iallafall min mamma. Min och mina bröders Mamma. Och hon var den vackraste mamman i världen med det vackraste leendet. Sådetså!

-------------

Förlåt för ett mycket långt inlägg men jag har så mycket jag behöver få ur mig. Orden vill inte låta mig andas idag. Kanske är det för att jag inte skrivit på en vecka?

Nu har jag skrivit iallafall, och jag känner mig lättad, även fast det kanske inte är det mest positiva inlägget jag ger ifrån mig.

--------------

Strössel ligger bredvid mig i soffan och hon kisade på mig precis med halvöppna ögon, sträckte lite på sina tassar och rev lite i filten innan hon somnade med svansen på mitt knä. Hon gör mig alltid så glad. Är det någonting jag känner... lycka, hat, sorg, melankoli... så finns hon alltid där och hon förstår alltid allting. Det ser jag i hennes små mörka ögon. 

vi alla andas, lever, skrattar, gråter, upplever. Sluta aldrig med det!

- för det är någonting vackert.

/Melissa

 

Kalle

21 januari 2010 00:07

Din ord är så vackra, ditt inre finns på skript i denna blogg. Att du vågar visa dina känslor så öppet gör det hela så mycket vackrare. Mina tankar går till dig och din familj, hoppas det känns bättre snart. Fortsätt skriva för dina händer och tankar skapar guld, diamanter och kungliga juveler för oss vanliga dödliga.

Kisses in the night

 

mizza

21 januari 2010 01:38

Tack så mycket Kalle. Det värmer verkligen att läsa det du skrivit. Jag blev helt.. paff nästan. Tack så innerligt mycket!

 

Zazu

21 januari 2010 08:57

Sjukt underbart vackert skrivet gumman. Håller verkligen med Kalle! Beklagar sorgen för din farmor, morfar och mamma. Men de är på ett bättre ställe och slipper vara sjuka nu. De kanske inte finns i jordelivet längre, men de kommer ALLTID att finnas i ditt och din familjs hjärta!

Finns för dig och du vet att du kan ringa när som helst. Saknar och älskar dig!

Pussar

http://lillazazu.blogg.se

 

Mathias

21 januari 2010 14:16

husdjur får en alltid på bättre humör när man är ledsen..

Det är en väldigt fin text som även gjorde lite ont när jag läste den. du vet de rätta orden för att skriva fint.
vackert..

 

mizza

21 januari 2010 15:01

zazu: Tack så mycket gumman min. jag vet det, and i love you so much!!

Matte: Hehe ja det har du rätt i, Strössel är sjukt underbar. tack för fina ord. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här hamnade jag igen, jag blir alltid sugen på att skriva ur mig saker och ting när mörkret faller på, när man sitter hemma i lägenheten med tända ljus, en kopp te och ett par tjocka raggsockor runt fötterna, när man sitter inomhus och värmer själen ...

I vanlig ordning har jag en bortglömd blogg, någonting jag försöker återuppta iallafall ett par gånger per år, och någonting jag tjatar om vareviga gång jag hittar tillbaka till den. Nu har det varit tystnad under hösten, men vad gör väl det, jag h...

Det närmar sig kvällning denna vackra sommarMåndag. Dagen har varit lång men effektiv och den började som så många andra av mina mornar redan klockan fem. Ibland är det så tungt att behöva resa sig ur sängen vid den tidpunkten, men jag vet att om j...

Tiden rinner iväg, mina vänner! 6 Månader, 3 Dagar, 23 Timmar, 6 Minuter och 55 Sekunder kvar i detta nu. Nej, jag kommer inte att hålla på såhär under varje inlägg, då kommer ni väl att slå mig i huvudet med första bästa objekt ni har i närheten, el...

Jag ska åka till Thailand. Det må just nu vara 6 Månader, 7 dagar, 17 timmar, 34 minuter och 25 sekunder till avgång, men med den längtan jag har långt nere i maggropen och med frestelsen om en ny värld med nya synvinklar, med den kan jag klar...