Världen är just nu lika grå och ledsam som den slaskiga snön utanför. Det vänder ibland till någonting vackert på en sekund, det beror helt på vad man tänker på. Jag tänker på farmor, mamma, morfar.. på alla man ville hålla hårt i men som slant ur näven. Jag tänker på rättvisa och melankoli, tomma fotspår och oklara frågor.

Det finns vissa ovissheter jag inte kan släppa. varför händer vissa ting? vad är det som gör ett liv? Jag är full av liv men ändå är jag osäker på vad som gör min balans. Snart 22 jordvarv har gått förbi medans jag vandrat omkring. När blir man för stor för vissa saker? När är det försent?

Det finns så mycket jag skulle vilja svara på som jag inte kan, och det finns så mycket som jag skulle vilja fråga, så mycket som jag skulle vilja berätta. Så mycket jag vill veta!

------

Snart är det begravning för min älskade farmor som för en vecka sedan chockerade varenda själ genom att bege sig mot rymden och lämna jordelivet bakom sig. Ingen trodde, ingen anade, alla grät.

Det jag fick höra är att farfar, som även han är mycket sjuk och gammal, hittade henne mitt i natten, liggandes på köksgolvet, omgiven av blod.

Som en skräckfilm... så tänker jag. fast på riktigt. Jag hade haft ett lättare hjärta om det bara hade varit som det brukar, som det 'ska' vara.

"Hon somnade in lugnt och stilla i sin sömn, och hon kände ingenting."

 DET hade jag gått med på. Men det där? Blod överallt, som inte slutade rinna, farfar som ser på... kände farmor någonting?

Jag hatar att tänka på det sättet, men det gör jag! Jag måste få veta!

Igår kväll kunde jag som vanligt inte stänga mina ögonlock och somna, så jag låg i min säng och funderade och halvt kikade på Wallander - Mastermind. Den var bra, ett tag. Till en scen kom som jag inte klarade av. Ett rum med en massa blod, så jävla DUMT! Då rann tårarna på mig en stund och jag sörjde farmor. Sedan stängde jag av filmen och kröp under täcket. Någon gång somnade jag i mina funderingar. Men jag kände mig lättare.

---------

Jag har även tänkt mycket den senaste tiden på min Mamma. Jag har inte gråtit, inte varit ledsen på det sättet, utan jag har bara tänkt. På henne, familjen, mig, all historia.

Jag vet att Mamma är borta. Hon kommer inte tillbaka idag. Inte om en vecka. Inte om en månad. Inte om ett år. Hon är borta och kommer inte tillbaka igen, så det har jag accepterat och tänker istället tillbaka på livet.

Det finns bra tankar och det finns tankar som är tvärtom med mamma. Å ena sidan tänker jag på den unkna lukten av sjukhus, på tomma korridorer och sjuka människor... Jag tänker på doften av gula blend som satt i hennes kläder, på mediciner, sjukdomar, mardrömmar och ensamhet...

Men jag tänker också på hennes leende, när hon spelade gitarr och sjöng för mig då jag skulle sova, hur hon flätade mitt hår när jag var liten, hur hon envist försökte klä mig i klänningar och fina skor..

Alla som vet vem min Mamma var säger att jag är så lik henne. Att jag har hennes leende som är varmt men mystiskt på samma gång, att jag har hennes ögon som kan få vem som helst att smälta. Att jag har det tjocka håret som får alla kvinnor avundsjuka.

Jag vet inte, jag tänker inte på det.. på det sättet.

Jag tänker bara att hon var min mamma trots att hon inte alltid var som andra mammor. Jag tänker på att jag älskade henne med varje liten del utav min kropp. Och jag tänker på att jag skiter i vad folk säger, hon var iallafall min mamma. Min och mina bröders Mamma. Och hon var den vackraste mamman i världen med det vackraste leendet. Sådetså!

-------------

Förlåt för ett mycket långt inlägg men jag har så mycket jag behöver få ur mig. Orden vill inte låta mig andas idag. Kanske är det för att jag inte skrivit på en vecka?

Nu har jag skrivit iallafall, och jag känner mig lättad, även fast det kanske inte är det mest positiva inlägget jag ger ifrån mig.

--------------

Strössel ligger bredvid mig i soffan och hon kisade på mig precis med halvöppna ögon, sträckte lite på sina tassar och rev lite i filten innan hon somnade med svansen på mitt knä. Hon gör mig alltid så glad. Är det någonting jag känner... lycka, hat, sorg, melankoli... så finns hon alltid där och hon förstår alltid allting. Det ser jag i hennes små mörka ögon. 

vi alla andas, lever, skrattar, gråter, upplever. Sluta aldrig med det!

- för det är någonting vackert.

/Melissa